Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en sup.

Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.

Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar, läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158. Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den avsjöngs med 105 liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på. Men se så kommer vers två och vers tre.

— Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton? viskade Rundqvist till Norman.

Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen, som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i händerna.

Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var lös.

Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten, där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog sig ner och tog Clara i knä.

Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto 106 bredvid, när predikan började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande, stående.

När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord och ansträngde sig att höra timglaset rinna.

— Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.