Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om någon velat ta flickan ifrån honom.
En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon alldeles vild för att folket såg på henne.
Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog, att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på Carlsson.
Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.
— Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.
— Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade 108 Carlsson, som kände sig betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.
— Vad säger han för slag? väste gumman.
— Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!
— Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten, som tyckte att man gick hans ära för när.