— Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid spisglöden och steka sill. — Och han är ensam härute?
— Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så att jag inte sett dig. Men 114 varför är du inte hemma och rustar till bröllopet i morgon.
— Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.
— Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?
Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.
— Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli utskämd?
— Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han sitter där.
— Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet ska du vara!
— Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i sinnet, försäkrade Gusten.
Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. — Du har väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.