Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och vatten. Måsarne 115 gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.
Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret, varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin lave.
— Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen, varpå det skulle sovas.
Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för att undkomma plågoandarne.
— Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?
— Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta sig för?
— Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?
— Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och kom fram med en något begagnad kortlek.
Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart och timmarne gingo.