— Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an att börja!
Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen hand rörde sig och tystnaden tryckte.
— Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga stämma.
Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte. Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda tronbestigarne.
— Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!
— Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!
— Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!
— Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!
Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd», avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara till reds.