Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.
Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:
— Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!
Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan som en pokal i höjden och talade:
— Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.
Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på spåren.
— Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden, och snön — han såg den 130 vita bordduken som ett stort snöfält breda sig ut oändligt långt bort... — mina vänner, då första snön lägger sig som ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...! Hlutt!
Han vände sig bort och krökte ryggen.
— Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig! Var så goda och börja, mitt herrskap!
Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande pastorn åt sitt öde.