Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om Rågholmen kunde få köpas.
Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.
— Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den kostade.
Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!
— Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala vid gumman och sonen först.
Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.
Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin anhållan.
— Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.
Nej, det ville inte direktören.