— Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.
Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio stycken hundrakronor.
— Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?
Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan. Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle hålla med, men de förstodo ingenting.
Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit under.
— Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.
— Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att direktören såg det.
— Ja, nog tyckte jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.
Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.