Men han kunde icke ännu göra sig döv, utan han hörde mot sin vilja ett samtal, som nyss varit livligt, knaggla sig fram som om orden utmätits med tumstock innan de gåvos ut, och när det uppstod tystnad, fylldes den av mannen, vilken liksom avskydde tystnaden, fruktade höra något han ej ville höra och icke kunde bli lugn förrän hans egen ordström berusade honom.
När slutligen timman var ute och intet besked hördes av om rummet, reste sig intendenten och frågade, om det var färdigt ännu.
Jo, menade värdinnan, det var nog färdigt på visst sätt, men …
Intendenten anhöll i en befallande ton att genast bli förd på sitt rum, erinrande i valda ordalag, att han icke kommit hit för att bo inne, att han icke gästade någon, utan reste i kronans bestämda ärenden och att han endast begärde vad han hade rätt till — och det skulle han ha, på grund av det memorial, som från Civildepartementet genom Generaltullstyrelsen ingått till kungliga Tullkammaren i Dalarö.
Därmed var saken ställd på sin rätta ända, och med ett ljus i näven följde Vestman den stränge herren en trappa upp i en frontispiskammare, där ingenting i anordningen kunde förklara den begärda timmens uppskov.
Det var ett ganska stort rum med lika vita väggar som nere i stugan, och det stora fönstret öppnade sig mitt på långväggen som ett svart hål, ur vilket mörker strömmade in i rummet, utan att hindras av några gardiner.
En säng stod där bäddad, enkel som om den endast vore en upphöjning av golvet för att förekomma golvdrag; ett bord, två stolar, en kommod. Intendenten kastade en blick av förtvivlan omkring sig, när han, som var van att få ögat mättat av intryck, endast såg dessa spridda förnödenhetsartiklar utplanterade i tomrummet, där talgljuset stred sin kamp med mörkret och där det stora fönstret tycktes förtära varje ljusstråle, som alstrades av den brinnande talgen.
Han kände sig så bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp uppåt mot förfining, god ställning, lyx, ramlat ner i fattigdom, flyttats ner i en lägre klass, som om hans skönhets- och vishetsälskande sinne satts i fängelse, berövats dess näring, kommit på en straffanstalt. Dessa nakna väggar voro medeltidens klostercell, där askesen i bild, där tomheten i miljön jäktade den hungrande fantasien att gnaga sig själv, framkalla ljusare eller mörkare syner endast för att komma ut ur intet. Det vita, det formlösa, det färglösa intet i väggarnes kalkstrykning tvingade fram en bilddrift, som vildens grotta eller lövhydda aldrig frammanat, som skogen med dess alltid växlande färger och rörliga konturer gjort oumbärlig, en drift, som icke slätten, icke heden med luftens rika färgspel eller det aldrig tröttande havet pressat fram.
Han kände på en gång en jäsande lust att i ett ögonblick stryka väggarne fulla med soliga landskap av palmer och papegojor, spänna en persisk matta över taket, lägga hudar av djur på de som en kontorsbok linjerade golvtiljorna, ställa hörnsoffor i vråarne med små bord framför, hissa opp en taklampa över ett runt bord med tidskrifter och böcker på, resa ett pianino mot en kortvägg och kläda den långa väggen med bokhyllor; och borta i soffhörnet sätta en liten kvinnofigur, sak samma vilken! — Liksom ljuset på bordet stred sin kamp mot mörkret, arbetade hans fantasi på rummets inredning, men så släppte den taget, allt försvann, och den rysliga omgivningen skrämde honom i säng, varpå han släckte ljuset och drog täcket över huvudet.
Vinden ristade hela frontispisen, vattenkaraffinen skallrade mot dricksglaset, luftdraget gick genom rummet från fönstret till dörren och rörde stundom hans hårtestar, som torkat ur av sjövinden, så att han tyckte att någon strök med sin hand över hans huvud, och mellan vindstötarne såsom pukslagen i orkestern slå de stora brottsjöarne dovt mot de urholkade klipporna ute på skärets södra udde. Och när han slutligen vant sig vid vindens och vågens enformiga ljud, hörde han strax innan han somnade huru en mansröst i stugan inunder förestavade aftonbönen för ett barn.