Och när han såg en tvåårig flicka med för stort huvud och fiskögon gå omkring i rummet med kattfjät, som om hon var rädd att synas, märkte han straxt att den tvivelaktiga börden kastat tvedräktsfrö, verkat upplösande, störande, och han kunde lätt räkna ut, att den stund måste komma, då det levande vittnet skulle få umgälla alla ett farligt vittnes ofrivilliga skulder.
Under dessa hans tankar öppnades dörren, och mannen i huset trädde in.
Det var uppsyningsmannens broder, som stannat tills vidare i den underordnade befattningen som vaktmästare. Han var kroppsligen ändå bättre utrustad än uppsyningsmannen, men han hade ett blont, öppet, vänsällt och förtroendefullt utseende.
Sedan han hälsat ett glatt god afton, slog han sig ner vid bordet bredvid brodern, tog upp barnet i sitt knä och kysste det.
— Vi ha fått främmande! upplyste uppsyningsmannen och visade åt soffan där intendenten låg. Fiskeri-instruktören, som ska bo här ovanpå.
— Såå men, är det han? svarade Vestman och reste sig för att gå fram och hälsa.
Med barnet på armen nalkades han soffan, och alldenstund han var värd på stället, då brodern såsom ogift endast var inackorderad hos honom, ansåg han sig böra bedja sin gäst välkommen.
— Vi ha det enkelt härute, tillade han efter några välönskningsord, men min gumma är inte alldeles så bortkommen i matlagning, för hon har tjänat i bättre hus förr, innan hon kom och blev gift med mig för tre år sedan, men efter att vi fick ungen här, så har hon fått litet annat att tänka på — jaja, barn får man när man hjälps åt — det vill säga — inte för att jag behöver någon hjälp, som man säger!
Intendenten förvånades över den tvära vändningen den långa satsen tog, och han frågade sig själv om den mannen visste något eller om han ännu bara kände på sig, att något var i olag. Själv hade han ju på tio minuter sett hur allt stod till — hur var det då möjligt, att den som var intresserad i frågan icke sett något på ett par års tid?
Han betogs av vämjelse över alltsammans och vände sig åt väggen för att blunda och med egna syner av angenämare natur fördriva den återstående halvtimmen.