Men när han nu stängt av den kanske största kommunikationsleden med yttervärlden, började hans fantasi att arbeta med högre tryck. En rasande nyfikenhet att få veta, vad det brända brevet innehållit, grep honom oemotståndligt, så att han öppnade retorten för att söka läsa i askan. Men även bläcket var förtärt av elden, och där syntes icke ett spår efter skrift. Nu var fältet öppet för alla slags tvivel och gissningar. Än trodde han sig kunna sluta av allt föregående, vad brevet hade innehållit, än förkastade han detta, erinrande sig flickans ologiska sätt att tänka och handla.

Så stannade han slutligen vid att det var omöjligt att räkna ut, och han beslöt att icke mera grubbla däröver. Men hjärnan hade fallit in i skentakt och grubblade på egen hand, malde och siktade, tills han blev alldeles utmattad, utan förmåga att kunna falla i sömn. Och med den tilltagande svagheten i tankeorganet vaknade de lägre drifterna.

Rasande över att hans själ icke kunde hålla ut striden med en bräcklig kropp, klädde han slutligen av sig, tog en dosis bromkalium, och genast stannade hjärnan i sitt vilda lopp, fantasierna släcktes, medvetandet dövades, och han somnade tungt, som om han dött.

FJORTONDE KAPITLET.

Hösten hade skridit framåt, men på skäret syntes icke, att sommaren flytt, ty där fanns ej ett lövträd, som kunde gulna, och lavarne på klippan blevo allt frodigare och svällande av fukten, ljungen och kråkriset grönskade upp på nytt, enarne och dvärgtallarne, nordens evigt gröna träd, friskades upp av regnen och putsades från damm.

Fiskarena hade flytt, sedan deras höstarbete var slut; tystnaden hade åter inbrutit, och handelsboden var stängd. Kapellets trästomme blev allt naknare, sedan bräderna blivit bortplockade till kaffeved och snickarvirke, så att av detsamma endast syntes stolparne, liknande ett komplex av galgar.

Predikanten syntes numera sällan, ty sedan han blivit absolutist, hade han missbrukat kinavin, i vilket konjak ingick som beståndsdel, och han hade redan öronsusningar, hjärtklappning och sov mestadels.

Intendenten hade efter en månads arbete lyckats operera sin själ från det skottsår, han erhållit under kärleksleken. Med jodkalium och nedsatt diet hade han kuvat begären, och när ensamhetens tristesse intog honom, framställde han en portion lustgas av ammoniumnitrat, då han funnit för länge sedan, att alkoholberusning var simpel och efterföljdes av större nedslagenhet med självmordsmani. Först hade den underbara kväveoxidulen muntrat honom och fått honom att skratta, men det banala flinet hade upplöst alla hans stora tankar och strävanden till ett intet, åt vilket han skrattade, men när han då fann sig nere hos grinarne, som grinat åt honom, erfor han behovet att lyfta sig upp igen över sig själv, och han saknade sin sorg och sina smärtor.

Men när han fullständigt isolerat sig, så att pigan endast fick städa och bära in mat, medan han var inlåst i vindskammaren, började alla minnen från sommaren att spöka upp. Han erinrade, utan att vilja det, vartenda ord, som var fällt. Och nu framstod predikantens uppträdande på kobben i dimman såsom något planlagt. De ord, som denne yttrat rörande hans far och hans egna förhållanden, jämförda med fröken Marias om att hon visste, vem han var, togo nu rot, växte och blevo stora. Det måste finnas någon hemlighet i hans liv, som alla kände utom han. Och snart såg han i predikantens uppträdande ett planlagt spioneri, underhållet av några, som ville förfölja honom. Han trodde ej därpå i lugnare stunder, ty han visste mycket väl, att förföljelsemani var första symptomet av den svaghet, som åtföljer isolering. Mänskligheten var ju ett stort elektriskt batteri av många elementer, och det element, som isolerades, förlorade straxt sin kraft. Den med koppartråd överspunna trådrullen var ju lam i samma ögonblick den mjuka järnstången togs ur, och han var på väg att bli lam, sedan hans järnstång blivit stålhärdad.

Ja, men han hade ju icke denna sjukliga förföljelsemani, som kommer från kroppslig svaghet, då han faktiskt varit förföljd, motarbetad ända från den stund, då han i skolan röjde sig vara en kraft, en artbildare, som skulle kunnat bryta sig ut ur släktet och liksom den sig differentierande örten ge sig ett eget namn, kanske namnet åt ett nytt släkte. Han hade varit förföljd, instinktmässigt nerifrån av de underlägsna och uppifrån av de medelmåttiga, vilka senare sutto som krönare och bestämde måttstocken, efter vilken storhet skulle bedömas. Han hade varit hatad och hackad som den gula rasfågeln från Kanarieöarne, när den förflugit sig ur buren och råkat bland grönsiskor ute i skogen, där dess alltför praktfulla skrud retade vildfåglarne.