Men naturen, hos vilken han förr sökt umgänge, blev nu död för honom, ty mellanledet, människan, saknades. Havet, som han dyrkat och vilket han sökte såsom det enda storslagna i hans tarvliga land med dess gnetiga, småaktiga sommarvillslandskap, började förefalla honom trångt, allt efter som hans jag svällde ut. Denna blåa, terpentingröna, gråa ring stängde honom som en fängelsegård, och det enformiga lilla landskapet medförde samma pina, som lär vara straffcellens: bristen på intryck. Att resa ut ifrån alltsammans kunde han icke, ty han satt med rötterna i sin jord, i sina små intryck, sin diet och kunde icke flyttas med roten. Det var nordbons tragik, som yttrade sig i längtan till södern.
Det är då, han började tänka ut och planera för landets, ölandets, ty att det hade landfäste i Lappland ändrade icke saken, förbindelse med fastlandet. Först skulle ett sex timmars blixttåg till Hälsingborg i förbindelse med ångfärja över sundet göra Danmarks huvudstad till Nordens centrum. Isfria hamnar vid Djurö och Nynäs med isbrytare skulle hålla handeln och sjöfarten vid liv hela året; den nordiska vintersömnen skulle därigenom indragas och nationalkaraktären: ostadigheten, vilken tillskrevs detta sex månaders avbrott i all verksamhet, skulle förändra natur. Den ryska handeln på England skulle dras över Stockholm och Göteborg, och den gamla planen från Carl XI:e och XII:e att få Persiens och Indiens handel över Ryssland och Sverige förverkligas.
Sverige skulle bli ett turistland, och utländingar skulle lockas in. Stockholm ville han ändra till en saltsjöstad genom att stänga Mälaren vid Norrbro och Slussen samt öppna kanalsystem från Strängnäsviken genom sjön Båven ut till Trosaviken. Därigenom skulle man få opp saltvattnet till Skeppsbron och Nybroviken, vilket skulle förändra de atmosfäriska förhållandena och följaktligen människorna.
Men erinrande den tid, då Sverige genom att tillhöra den stora, allmänna kristna kyrkan stod i direkt förbindelse med Rom och därigenom räknades med i Europa, ville han, om det visade sig, att religionen icke kunde överges av den stora folkstocken, åter införa densamma, dessa våra fäders tro, som vi med eld och svärd tvungits avsvärja och vars martyrer, Hans Brask, Olaus och Johannes Magnus, Nils Dacke, Ture Jönsson, blivit så skamligt smutsade i historien. Och katolicismen, romararvet, europeismens första idéförare hade redan gått segrande Europa runt. Bismarck hade stupat i kulturkampen, gått till Canossa och valt påven till fredsdomare, sedan han börjat tro på skiljedomstolar utan stålkanoner. Danmark hade byggt katolska katedraler, och det unga Danmark hade redan lånat sina pennor åt saken. Nordens liksom Nordtysklands germanisering var endast ett återfall i barbari efter hunnerdrabbningarne 1870 och vilkas följder visat sig i latinförföljelse och franskhat, yttrande sig i utrotningskrig mot fransk litteratur, i nordtysk familjepolitik och lutheransk inkvisition med kättarfängelser och allmänt sjunkande av intelligensnivån.
Lutherdomen, det var fienden! Teutonerkultur, bourgeoisreligion i svarta byxor, sekteristinskränkthet, partikularism, avstängning, inspärrning och andlig död!
Nej, Europa skulle vara ett igen, och folkets väg gick över Rom, intelligensens över Paris!
Svenska bonden skulle åter känna sig som världsborgare och utträda ur sin underklass-ställning, åter få den skymt av skönhetskultur, som kyrkan förr erbjöd i bild och toner; hans gudstjänst skulle bli en rätt lovsång på romarspråk, diktad av skalder och ej av psalmboksförfattare och av vilka han skulle begripa jämnt så litet, som kunde väcka hans högsta föreställningar om det han ändå ej förmådde fatta; hans högmässa skulle förrättas av verkliga präster, som ägnade sitt liv åt religion och själavård och icke åt åkerbruk, mejerihantering, viraspel och kontorsgöromål; och då skulle bondens kvinna få en själasörjare, åt vilken hon i bikten kunde anförtro sina sorger istället för att ränna i prästmors kök och skvallra om dem för pigorna.
Och med latinets återinförande kunde likasom förr varje uppsalastudents gradualavhandling läsas av Europas lärde och varje svensk forskare känna sig som medlem av den stora allmänna intelligenskorporationen under pontifikatet i Paris.
Dessa och andra flera tankar satte han ner på papperet och lade i bordslådan, ty han hade icke en tidning, som ville trycka det, allra minst patrioterna, vilka »av avund icke hade lust att mottaga några förslag till fäderneslandets höjande».
Han hade nu fått svar på sina cirkulär och hade vindsrummet fyllt med material till sin europeiska etnografi. Men nu hade ämnet förlorat sitt intresse, och hans själ hade på allvar sjuknat, så att han icke ens vågade gå ut. Åsynen av en människa väckte en sådan leda, att han vände om hem, bara han såg någon. På samma gång växte dock samtidigt behovet att få höra sin röst och genom kontakt med en annan människa få ladda ur sin överproducerande hjärna, känna sig inverka på andras tillvaro och hava ett umgänge. Han hade ett ögonblick tänkt skaffa sig en hund, men att lägga ner avsättningar av sin själ, sina känslor i en djurkropp, det var att ympa druvor på tistel, och de smutsiga, matfriande djurens sympati hade han aldrig låtit narra sig av.