Det fanns en enda man, som han känt en viss dragning till, och det var den gifta tullkarlen Vestman, vars hustru levde i bigami, utan att mannen visste det. Denne hade ett hederligt utseende och ett vaket förstånd, och med honom återknöt intendenten umgänget genom att skänka en laxlina med krokar. Han hade nämligen i början av sommaren lånat honom böcker och lärt honom skriva efter förskrift, men sedan fisket tagit fart och sjöfarten blivit livlig, hade deras vägar skilts.

Men för att nu få karlen att verkligen lägga ut laxlinan ville icke intendenten säga, att det gällde lax, ty då skulle den konservative fiskaren aldrig tagit befattning med en enligt hans mening orimlig och lönlös bragd, därför hölls han i den tron, att det var frågan om ett nytt inbringande torskfiske, där de aldra största fiskar skulle erhållas.

När intendenten nu efter en månads isolering rodde ut på sjön med Vestman och han hörde sin röst igen, märkte han, att den av brist på begagnande ändrat klangfärg och blivit tunnare, så att han tyckte sig höra en främmande tala. Och nu berusade han sig med tal. Hans hjärna, som endast arbetat utåt och producerat genom handen och pennan, bröt nu genom struphuvudets slussar, och alla hans tankar strömmade ut som i en fors, födde nya på vägen, och när han fått tala för ett mänskligt öra som resonansbotten utan att bli avbruten, utan att få en fråga, föreföll det honom, som om han haft en begripande åhörare för sig. Och efter deras första utfärd var han övertygad om, att Vestman var den intelligentaste person, han råkat på länge.

Nu höll han på i åtta dagar och berättade under deras utflykter om alla naturens hemligheter, förklarade månans inverkan på vattenytan, varnade för att tro allt vad ögat såg vara så, som det »såg ut». Berättade, att månan t. ex. var päronformig, fastän den såg ut som ett klot, och att man därför icke hade någon säkerhet för att jorden var klotformig …

Här gjorde Vestman en grimas och vågade för första gången en invändning:

— Ja, men det står i min almanacka i alla fall.

Intendenten hörde, att han givit sig för långt ut och måste vända, men det var för sent, ty att ge en framställning av de nyare forskningarne om jordens form såsom utgörande en treaxlig elipsoid, fordrade underbyggnad hos åhöraren, och därför övergick han till ett annat ämne. Talade om hägringarna och passade på att fråga, om de besökt Svärdsholmen och sett, huru intendenten huserat där.

— Nog ha vi sett, att det huserats där, men inte tar någon i land där mer, och både notvarp och fårbete är till spillo, svarade Vestman fullkomligt trovärdigt.

Efter den bekännelsen drog sig intendenten tillbaka, skamsen över att ha varit rov för en sådan optisk villa, att hans åhörare förstått, vad han sagt. Han hade talat mot en mur och tagit sitt eko för den andras röst.

*