Åtta dagar senare var det stor uppståndelse på skäret, ty Vestman hade fångat en lax på tjugosex skålpund. Och som han trodde sig vara uppfinnaren av det fisket, stod det snart en notis i tidningen om en ny näringskälla för Skärgården, sedan strömmingen börjat avtaga. Den lycklige fiskaren, Erik Vestman vid tullbevakningen, hade därmed gjort sig förtjänt av sina medborgares aktning och tacksamhet …

Kort därefter förekom i en veckotidning för folket en ärerörig uppsats om fiskeriintendenter, som ingenting begripa, men tro sig ha allt att lära bort.

Härpå följde snart en skrivelse från Lantbruksakademien till intendenten med anhållan om fullständigare rapporter om fiskeriets bedrivande, särskilt laxfisket, varpå intendenten endast svarade med anhållan om entledigande.

Utan allt vidare intresse för befolkningen och utan det lilla stöd, som hans förra ämbetsställning givit honom, fick han snart erfara, huru vildarne, som erfarit, att han »blivit avskedad», började fullkomligt utrotningskrig mot honom. Först började de med att kasta loss hans båt, som drevs på land och slogs sönder, under förebärande, att det icke var plats vid bryggan.

Vid nästa regnväder märkte han, att det regnade in i vindskammaren. Och efter hans klagomål hos Öman började det även regna i de andra rummen, utan att han kunde upptäcka någon felande takpanna.

Kort därpå skedde en natt inbrott i hans källare, och gärningsmännen uppgåvos vara estländingar.

Avsikten att få bort honom var alldeles tydlig, men nu roade det honom att trotsa, och detta skedde endast genom att icke göra några anmärkningar vidare, utan att tåla allt.

Men när nu han var omgiven av verkliga fiender och utträtt på allvar ur Samhället, kom den biltoges fruktan över honom med fördubblad fart.

Han sov illa om nätterna, oaktat han sökt att reglera sina drömmar genom att giva sig starka suggestioner, innan han somnade. Men när han vaknade, hade han drömt, att han var en lössliten ljudboj, som drev och drev för att söka en strand att kastas upp på. Och i sömnen hade han omedvetet sökt stöd mot sängbrädan för att känna beröring med något föremål, om också dött. Ibland drömde han, att han svävade i luften och varken kunde komma upp eller ner; och när han slutligen vaknade efter ett svimningsanfall, hade han gripit med händerna om kudden, på vilken han lagt sitt huvud. Nu började minnet av hans avlidna mor att dyka upp. Och han vaknade numera ofta efter att ha drömt, att han låg som ett barn vid hennes bröst. Själen var tydligen på återgång, och minnet av modren-ursprunget, länken mellan omedvetet och medvetet liv, trösterskan, förebedjerskan steg fram. Barndomstankar om ett återseende i ett annat liv slogo upp, och hans första självmordsplaner yttrade sig som en obetvinglig längtan att återfinna modren någonstädes i en annan värld, som han icke trodde på.

All vetenskap var hjälplös mot en nedåtgående ande, som förlorat allt intresse vid livet; hjärnan hade kämpat, tills den tröttnat, och fantasien arbetade utan regulator.