Ännu gick han uppe, när det led mot julen, men han åt föga och tog endast eter till natten. Hela livet äcklade honom, och han log numera åt sina förra strävanden. Regnvattnet hade förstört hans böcker och papper; apparaterna hade ärgat, rostat.
Omsorgen om egen person hade mattats, så att skägget vuxit ut; håret förblev okammat, och han skydde vatten. Linnet hade han icke lämnat till tvättning på mycket länge, och han hade förlorat förmågan att se smuts.
Kläderna saknade knappar, och rocken var alltid fläckig framtill, nerspilld, ty handen, som förde kniv och gaffel, lydde icke mera viljan.
När han någon gång gick ut, stodo barnen och lipade åt honom och hade öknamn på honom.
En morgon hade han fått barnsvärmen omkring sig. De drogo honom i rocken, och när han vände sig om, kastades en sten, som träffade mitt på hakan, så att bloden rann. Då föll han i gråt och bad, att de icke skulle vara onda på honom.
— Jo, du ska dän, du Tokfan, ropade en tolvårig pojke, för annars få vi dig på fattigvården.
Och så kastade de sten allihop. Men då kom Ömans piga ut och tog pojken i håret. Och när hon tuktat honom, gick hon fram till den överfallne och torkade blodet ur hans ansikte med sitt förkläde.
— Stackars lilla han! sade hon.
Då lutade han sitt huvud mot hennes fulla barm och sade:
— Jag vill sova hos dig.