— Å skäms! snäste pigan och stötte honom ifrån sig.
— Så rått du tänkte! Fy!
*
En afton några dagar senare kom Vestmans piga nerspringande och bad doktorn stiga upp och se till madamen, som höll på att dö. Uppdraget föreföll intendenten något oväntat, men med den klarsynthet, som på ljusa mellanstunder åtföljde hans sjukdom, insåg han, att här förelåg ett mord och att man ville begagna hans namn och titel i stället för en medikolegalbesiktning. Saken var honom likgiltig, men ryckte upp honom för en stund. Det hade hänt något, och det ovanliga hade gjort ett länge saknat intryck. Han gick därför upp till tullstugan och mottogs av de båda bröderna, som förde honom in i sjukrummet med en artighet, som föreföll intendenten ytterligt misstänkt. Men han sade intet, frågade intet, ty han ville tvinga fram den dunkla bekännelsen genom att nödga mannen att tala först, viss på, att han skulle röja sig vid första ord.
Vid ett talgljus satt barnet och åt på en saffransfläta, som icke för ro skull blivit framtagen, och hon var iförd sina bästa kläder, troligen för att hon skulle känna sig högtidlig och iakttaga ett tvunget uppförande.
Sedan intendenten sett sig omkring i rummet och märkt, att brodern Vestman smugit sig ut, gick han fram till sängen, där kvinnan låg.
Han såg straxt, att hon var död. Och på hennes sammanknipna ansiktsmuskler förstod han, att något våld var begånget, och när han tillika märkte att hennes hår var omsorgsfullt kammat över hjässan, förstod han straxt, att det gamla, goda sättet med spiken var använt.
Men han ville ha mannen att tala först, och med halvöppna läppar och talande ögon, likasom han ville fråga något, vände han sig till Vestman. Denne lät straxt narra sig, och litande på, att han icke behövde vara vidare listig med en dåre, sade han:
— Doktorn kan ju intyga, att hon är slut, så få vi begrava straxt, för se vi, fattiga, kan inte ha råd att ta ut någon läkare.
Mera behövdes icke för att ge halv visshet. Men i stället för svar vände sig intendenten halvviskande till den efter ärendets framförande fullkomligt lugnade mannen och frågade: