— Var är hammaren?

Först flög karlen baklänges två steg, som om han ville strypa sin motståndare, vilken dock avväpnade honom genom att kasta en blick på flickan, och sedan blev han stående skälvande.

— Han vet inte, var hammaren är, men jag vet, var spiken sitter, fortfor nu intendenten med ett orubbligt lugn. Överkloka åsnor, som inte kunna uppfinna något nytt, utan likt barnen alltid gömma sig på samma ställe, när de leka dunk. Jag är övertygad, att den där spikningen i hjässan är uppfunnen av en adelsman eller en präst under medeltiden och nu först har sjunkit ner till underklassen, där den grävs opp som ett prov på folkets slughet. Allting kommer uppifrån, lax, arsenik, spik, vådaskott, revolutioner, folkfrihet, ekonomiskt välstånd, folkvisor, landsmål, bondepraktika, antropologiska museer, men först som stöld, ty ni, pöbel, stjäl heldre än ni tar en gåva, därför att ni äro för lumpna för att vilja säga tack. Och därför sätter ni era välgörare på dårhuset och era adelsmän på schavotten. Sätt mig nu på dårhuset, så slipper du fängelse!

Nerkommen i sin stuga erinrade han, att nöjet få tala ut hade lockat honom till en oförsiktighet, och med kännedom om folkets lynne visste han, att självförsvaret mot ett farligt vittne kunde förmå mördaren att bringa detta till tystnad. Han sov därför om natten med revolvern i sängen och hade elaka drömmar, som väckte honom.

Följande dag höll han sig instängd och såg, huru vita lakan hängde för fönstren i tullstugan. Tredje dagen bars liket ut och fördes bort på en båt, och på fjärde dagen kommo karlarne igen. Han sov icke mer sedan, och sömnlösheten fullbordade förstörelseverket. Fruktan för att bli vansinnig och sättas på dårhus blandad med farhågan att när som helst bli lönnmördad stärkte hans beslut att träda ut ur livet godvilligt. Nu, när döden nalkades och slutet på ett liv, på en släkt, framstod i dess ödslighet, var det, som om släktdriften krupit fram, yttrande sig i längtan att äga ett barn. Men att gå hela den banala vägen att söka en kvinna, binda sig genom familj vid jorden och samhället, var honom emot mer än någonsin, och i sitt svaga, sönderslitna tillstånd spekulerade han ut en genväg, som skulle skänka honom släktglädjen om endast några timmar.

På omvägar, för vilka hans finkänslighet för några månader skulle ha upprest sig, skaffade han sig efter någon väntan ett människofrö, sedan han under mikroskopet konstruerat en couveuse, som kunde hållas vid trettiosex till fyrtioen graders värme. När befruktningen verkställts, såg han hanarne svärma kring den orörliga honan, vilken han inbillade sig kunna se rodna. Och nu trängdes de, knuffades, piskade varandra i kampen om att få ge impulsen åt ett släkte, fortplanta hans anlag, ympa hans livliga, alstringsrika ande på ett kraftigt, vilt underlag. Men det var icke de grövsta, de med stora, dumma huven och tjocka svansar, utan de kvickaste, smidigaste, de eldigaste, som först genomträngde membranen för att få tränga in till kärnan.

Med spritlampans skruv under tummen och med ena ögat på termometern betraktade han detta kärlekens avslöjade mysterium ett par timmar. Såg, huru cellen började klyva sig, huru arbetsfördelningen mellan de olika groddbladen redan ägde rum, och han hade med oro avvaktat det främre märgrörets uppsvällning till den blåsa, som skulle bilda hjärnan, drömde sig se detta tänkandets säte skönt välva sig, erfor en sekunds stolthet över denna sin skapelse, som löst problemet om homunculus, då en rörelse på lampskruven kom äggvitan att löpna och livets gnista att slockna.

Han hade levat så intensivt denna andra varelses liv under dessa stunder, att nu, då han såg den mattvita runda fläcken på glaset, det föreföll honom, som om han varsnade ett av döden brustet öga. Och förstorad i hans sjukliga sinne växte smärtan till en sorg, sorgen över hans döda barn. Bandet mellan detta och det kommande var slitet, och han hade icke krafter längre att börja om.

När han vaknade till besinning, kände han en stark och varm hand hålla om hans högra hand, och han erinrade sig ha drömt, huru han varit ett strandat fartyg, som kastats på vågorna mellan luft och vatten, tills han slutligen kände ankarkättingens ryckning och erfor ett lugn, som om förbindelsen med fasta jorden återknutits.

Utan att se upp tryckte han den fasta handen för att känna beröring med ett levande väsen, och han inbillade sig, att han märkte, huru kraft överflyttades på honom genom den svagare nervströmmens anknytning vid den starkare.