— Ja, si det trodde vi, att instruktören visste bättre än vi, efter som han har betalt för att lära oss, menade Öman.

— Ser du, ni vet bara var grynnorna ligger, men jag vet var strömmingarna står, och det är ett strå vassare, det.

— Jaså, raljerade Öman, vi ska ta i sjön, så få vi fisk! — Ja, så där är det, man är aldrig för gammal för att lära.

Hustrun kom ut ur kojan och öppnade ett livligt samtal med sin man, så att intendenten icke fann inbringande söka återknyta underhandlingarna med den fientliga fiskaren, utan ställde sina steg vidare framåt hamnen.

Där sutto några lotsar på bryggan och ökade ivern i det slappa småpratet de hade emellan sig och syntes icke benägna att vilja hälsa.

Han ville icke vända om, utan fortsatte framåt stranden; men nu tog straxt den bebodda delen slut och det nakna skäret låg där öde, utan ett träd, utan en buske, ty allt vad av eld förtäras kunde var uppbränt. Han gick utmed vattnet, stundom i fin mjuk sand, stundom på stenar, och när han gått en timme, alltjämt dragande åt höger, befann han sig på det ställe där han börjat, och han erfor det som om han vore instängd. Det lilla skärets bergshöjd tryckte honom och havets kretsformiga horisont klämde honom. Den gamla känslan av att icke få rum nog överföll honom, och han klättrade upp för bergknallarne tills han kom upp på den högsta platån, vilken kunde vara kanske femtio fot högre än havsytan. Där lade han sig på rygg och såg uppåt i rymden. Nu när ögat icke kunde uppfånga något, varken av landet eller havet, utan han endast såg den blåa kupan över sig, då kände han sig fri, isolerad som en kosmisk flisa, svävande i etern, endast lydande tyngdlag och gravitation. Han var fullkomligt ensam på jordkulan, föreföll det honom, och jorden var endast ett fordon, på vilket han åkte genom jordbanan, och han hörde i vindens svaga sus endast det luftdrag, som planetens fart genom etern måste framkalla, och i vågens dån förnam han det skvalp som vätskan måste råka i, när den stora vattenbehållaren rullade ikring sin axel. All påminnelse om medmänniskor, samhälle, lag, sed hade blåst bort, när han icke såg ett enda kroppsligt fragment av den jord, vid vilken han var bunden, och han lät sina tankar löpa som lössläppta kalvar, kesande över alla stängsel, alla hänsyn; och därmed berusade han sig ända till bedövning såsom Indiens navelskådare, vilken glömde både himmel och jord under betraktandet av en likgiltig ytterdel av självet.

Intendenten Borg var ingen naturdyrkare, lika litet som indiern dyrkade naveln, tvärtom hyste han, såsom självmedveten och stående högst i den telluriska skapelsekedjan, en viss ringaktning för de lägre existensformerna, och han förstod mycket väl, att den självmedvetna andens frambringelser voro delvis mycket finurligare än den omedvetna naturens och framför allt förmånligare för människan, som skapat sina skapelser med fästat avseende på den nytta och skönhet de kunde äga för skaparen. Men ur naturen hämtade han råmaterialet till sina verk, och fastän man kunde frambringa både ljus och luft med maskin, så föredrog han solens oöverträffliga etervibrationer och atmosfärens outtömliga syrekälla. Han älskade däremot naturen såsom en medhjälpare och såsom en underlägsen, den där skulle tjäna honom; och det roade honom att kunna narra denna mäktiga fiende att ställa sina krafter till hans förfogande.

Emellertid, efter att ha legat en obestämd tid och känt den absoluta ensamhetens stora ro, frihet från inflytelser, från tryck, reste han sig och gick ner för att söka sitt rum.

När han trädde in i den halvtomma kammaren, som återgav genljudet av hans steg, kände han sig infångad, och de vita kvadrater och rektanglar, som inneslöto det rum, där han skulle dväljas, påminde om människohänder, men lågt stående människors, som endast rörde sig med den oorganiska naturens enkla former. Han var innesluten i en kristall, en hexaeder eller dylikt, och de räta linjerna, de likastora ytorna likasom rutade in hans tankar, linjerade upp hans själ, förenklade den från det organiska livets frihet i former, återförde hans hjärnas rika urskogsvegetation av växlande förnimmelser till naturens första barnsliga försök att ordna.

Sedan han ropat på pigan, lät han bära in sina kistor och skred genast till rummets förvandling.