Hans första omsorg var att reglera ljusets inträde medelst ett par tunga, köttfärgade persiska gardiner, som genast stämde rummet i en mjukare ton. Därpå slog han upp ett stort matbords tvenne skivor, och tomrummet på det stora vita golvet fylldes genast. Men den vita bordsytan störde ännu, och han dolde den med en vaxduk i en enda varm, mossgrön ton, som harmonierade med gardinerna och gav lugn. Därnäst reste han sina bokhyllor mot den värsta väggen, som därav visserligen ännu icke förbättrades, ty den randades endast in i kolumner som en så kallad lathund, och den vita rappningen skrek ännu mer mot det valnötsfärgade trävirket, men han ville först skissera det hela, innan han gav sig in på detaljerna.
På en spik i taket hängde han sina sänggardiner, och därmed hade det kommit liksom ett rum i rummet, och sovplatsen var avskild från det övriga arbetsgemaket såsom uppslagen under ett tält.
De långa, vita golvtiljorna med deras parallella, svarta springor, där smuts från skodonen, damm från möbler och kläder, tobaksaska, skurvatten och viskans avfall bildade drivbänkar för svampar och gömställen för trämaskar, skylde han med här och var utkastade mattstumpar av olika färger och mönster, vilka flöto som grönskande, blomstrande öar på det stora, vita flacket.
När nu det kommit färg och värme i tomrummet, gick han över till finarbetet. Här hade han först att skapa en härd, ett arbetets altare, som skulle bli centrum, kring vilket allt skulle gruppera sig och utstråla ifrån. Därför började han att ställa upp sin stora lampa på skrivbordet. Den var två fot hög och höjde sig som ett fyrtorn över den gröna bordsduken; dess målade porslinsfot med arabesker och blommor och djur, som icke liknade vanliga sådana, gav ett muntert färgspel och erinrade med sin ornamentik om människoandens makt att våldföra naturens fixerade, enahanda former. Här hade målaren förvandlat en styv spåmanstistel till en slingerväxt, tvingat en hare att sträcka ut sig som en krokodil och med bössan mellan framtassarnes tigerklor sikta efter en jägare med rävhuvud.
Omkring och under lampan placerade han mikroskopet, dioptern, vågen, djuploden och pejlstockarne, vilkas fernissade mässing strålade ett varmt solgult ljus omkring sig.
Bläckhornet, en stor glaskub, slipad i facetter, gav det svagblå ljuset av vatten eller is; pennskaften av piggsvinstaggar gåvo en anstrykning av animaliskt liv med deras obestämda, feta toner; lackstängernas skrikande cinnober, pennaskarnes brokiga vinjetter, saxens kalla stålglans, cigarrkoppens lack och guld, pappersknivens brons, alla dessa massor av småsaker till nytta och skönhet fyllde snart det stora bordet med en myckenhet av fläckar, vid vilka ögat dröjde ett ögonblick för att få ett intryck, ett minne, en ingivelse, så att det alltid höll sig i verksamhet och aldrig tröttnade.
Nu gällde det att fylla hålen i bokhyllorna och blåsa en levande anda i tomrummen mellan de mörka brädena. Och snart stodo där rad vid rad den brokigaste samling av uppslagsverk och handböcker, ur vilka ägaren kunde hämta upplysningar om allt som hänt i förfluten och närvarande tid. Encyclopedier, som likt en lufttelegraf svarade vid en tryckning på den rätta bokstaven, läroböcker i historia, filosofi, arkeologi och naturvetenskaperna, resor i alla jordens länder med kartor, till och med Bædekers alla handböcker, så att ägaren kunde sitta och planera den kortaste och billigaste färden till den och den orten, bestämma hotellet och veta hur mycket han skulle ge i drickspengar. Men som alla dessa verk ägde förgängelsens oundvikliga frö i sig, hade han bemannat en särskild hylla med en observationskår av facktidskrifter, i vilka han genast erhöll rapport om varje det minsta framsteg, varje om än aldrig så obetydlig upptäckt. Och till sist en hel samling dyrkar till allt tidens vetande i de bibliografiska notiserna, förlagskatalogerna och bokhandelstidningarna, så att han innestängd i sitt rum visste precis huru högt eller lågt barometern stod inom alla de vetenskaper, som rörde honom.
När han nu betraktade väggen med bokhyllan, syntes det honom som om rummet nu först var bebott av levande väsen. Dessa böcker gjorde intryck av individer, ty det fanns icke två arbeten av samma yttre, utan den ena kom som Bædeker i scharlakansrött och guld lik den som en måndagsmorgon lämnar sorgen bakom sig och reser ifrån alltsammans, andra högtidliga, svartklädda i en hel procession som Encyclopædia Britannica eller alla de häftades ljusa, glada, lätta sommarrockar, den laxröda Revue des deux Mondes, den citrongula Contemporaine, den vassgröna Forthnightly, den gräsgröna Morgenländische. Och från ryggarne hälsade stora namn såsom från bekanta, vilka han hade hos sig inne i rummet, och här hade han det bästa av dem, mer än de kunde ge en resande, som kom på visit att störa deras middagssömn eller frukostmåltid.
Med skrivbordets och bokhyllans iordningställande kände han sig återställd efter resans störande inflytande, hans själ återvann sin styrka, sedan han fått sina verktyg tillgängliga, dessa instrument och böcker, vilka vuxit fast på hans tillvaro såsom nya sinnen, andra organ, starkare och finare än dem, naturen givit honom i fädernearv.
Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav vika för det lugn, som installeringen måste medföra, och nu satte han sig som en väl rustad general att lägga planer till kampanjen, sedan högkvarteret var uppslaget.