[Sid. 20], rad. 7—8: han — — endast såg. Hskr.: sågo, felskrivning.
— rad. 13—15: bortkommen som om han efter en halv mansålders kamp uppåt mot förfining — — ramlat ner i fattigdom. Hskr.: — — ramlat ner igen i fattigdom; ”igen” antagligen struket av Strindberg, eftersom intendenten aldrig egentligen varit fattig.
[Sid. 29], rad. 1—2: kanske femtio fot högre än havsytan. Hskr.: kanske hundra meter etc.
— rad. 16—17: den jord, vid vilken han var bunden. Hskr.: — — bunden för evigt.
[Sid. 34], rad. 3—6: Det tillfälliga anfallet av fruktan, som framkallats av isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav vika etc. Hskr.: Det tillfälliga anfall av fruktan som isolering, ensamhet och instängning med fiender — ty så betraktade han med skäl skärkarlarne — gav nu vika etc. Strindberg har antagligen först tänkt skriva ”framkallat”, men efter parentesen glömt verbet; ”nu” har han strukit, emedan ordet förekommer i följande koordinerade sats.
[Sid. 36], rad. 10—11: den [blåstången] blir leverbrun längre ner och slutligen röd vid botten. Hskr.: — — och slutligen mossgrön vid botten.
[Sid. 38], rad. 7—9: väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel. Ändrat så i hskr. med blyerts från: — — att tumma slumpen till sin fördel.
[Sid. 41], rad. 23—26: en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans harmoniska tonverktyg. Hskr.: — — musiken av människans harmoniska tonverktyg. Uppl. 1—6 har felaktigt ett komma efter ”musiken”.
[Sid. 43], rad 11: njutande dessa levande bilder av skapelsen. Hskr.: njutande av dessa levande bilder av skapelsen.
— rad. 15—16: en historierad skapelse. Hskr.: en historierad skapelsehistoria.