Intendenten rodde vidare, tills han såg vattnet bli grågrönt i följd av bottnens leriga beskaffenhet.
— Vad ser ni nu? upptog han, medan årorna vilade.
— Jag tror min själ, det är orm på sjöbotten! Det är rent av ormstjärtar, som sticka opp ur gyttjan — och där sitter huvena.
— Det är ål, min gosse! upplyste intendenten.
Lotsen såg klentrogen ut, ty ål i havet hade han aldrig hört talas om, men intendenten ville icke ge ut sina bästa kort i förhand och icke heller slösa krafter på långrandiga förklaringar över oklara saker. Därför lämnade han årorna och återtog sin kikare, läggande sig över båtkanten att observera.
Han tycktes söka något med ovanlig iver, söka något som måste finnas där på de och de grunderna, men som han naturligtvis ej där sett förr, då han ej undersökt vattnet.
De rodde omkring i två timmars tid efter intendentens anvisning. Stundtals släppte denne ner sin bottenskrapa ömsom med lodet, och efter varje prov lade han sig framstupa med sin kikare. Hans bleka ansikte föll ihop av ansträngningen, och ögonen sjönko in i huvudet. Handen, som höll tuben, darrade, och armen tycktes stel som en stör av domning. Den kalla, fuktiga vinden, som gått igenom lotsens stortröja, syntes icke bita på den späda figuren, som endast var svept i en halvknäppt vårrock. Hans ögon tårades av sjövinden och bemödandet att se skarpt ner i det halvt ogenomträngliga elementet, dessa tre fjärdedelar av jordytan, om vars liv den sista fjärdedelen visste i allmänhet så litet och gissade så mycket.
Genom sin sjökikare, som han icke uppfunnit utan efter hörsagor upptagit från brobyggare och arbetare vid undervattenssprängningar, såg han ner i den lägre värld, ur vilken den stora övervattensskapelsen utvecklat sig. Tångskogen, som nyss skridit över gränsen från oorganiskt liv till organiskt, vajade för den kalla bottenströmmen, liknande nyss löpnad äggvita, som lånat sin gestalt av havsskvalpet, erinrande om vattnets växtformer, när det fryser på fönsterrutan, utbredde sig därnere i stora parker med gyllene löv, där havsbottnens innevånare släpade sig på sina bukar, sökte mörkret och kölden, döljande sin skam över att ha blivit efter på den långa vandringen mot solen och luften. Längst ner i leran vilar flundran, till hälften nergrävd i dyn, lat, orörlig, utan uppfinningsförmåga att låta en simblåsa utveckla sig till lyftning, väntande in en lycklig slump, som leder rovet förbi nosen utan någon drift att tumma måfåt till sin fördel, och som av bara lättja vridit sig, sträckt sig, så att ögonen av bekvämlighetsskäl kommit att stanna på högra sidan om det skruvade huvet.
Tånglaken har redan satt ut ett par åror föröver, men är akterlastad och påminner om de första försöken att bygga båt, visar mellan tångens heraldiska lövverk sitt arkitektoniska stenhuvud med en kroats knävelborrar och lyfter sig ett ögonblick ur gruset för att straxt därpå sjunka ner igen i slammet.
Stenbiten med sina sju ryggar går med kölen i vädret, en ofantlig näsa, hela fisken, som bara luktar efter mat och honor, lyser ett ögonblick opp det blågröna vattnet med sin rosafärgade buk, spridande en svag morgonrodnad omkring sig nere i dunklet, men slår sig snart fast igen med sin sugskiva på en sten för att avvakta utgången av de millioner år, som skola bringa förlossning åt de efterblivna på utvecklingens ändlösa bana.