Den rysliga ulken eller skrabben, det kroppvordna raseriet, med ilskan uttryckt i ansiktets piggar, vars simlemmar blivit klor, mera för att tortera än anfalla och försvara, ligger njutningslysten på sidan och smeker sin egen kropp med den slemmiga stjärten.
Men högre upp, i det ljusare och varmare vattnet, går den vackra men djupsinniga abborren, Österhavets kanske mest utmärkande fisk. Välbyggd och stadig, men ännu något klumpig som en kosterbåt, bär han Östersjöns egendomliga blågröna färg och nordiskt lynne; lite filosof och lite sjörövare; en sällskaplig enstöring, en ytlig, som gärna söker djupen och stundom når dem, en lättjefull, excentrisk, som långa stunder står och stirrar på strandstenarne, tills han vaknar och skjuter fram som en pil, tyrann mot sina egna, men snart tam, återvänder gärna till samma plats och hyser sju inälvsmaskar.
Och så havets örn, Östersjöfiskarnes konung, den smäckert byggda kuttertacklade gäddan, som älskar solen och, som den starkaste, icke behöver sky de ljusa färgerna, som står med näsan i vattenytan och sover med solen i ögonen, drömmande om blomsterängarne och björkhagarne därovan, dit han aldrig kan komma, om den tunna blå kupan, som välver sig över hans våta värld, där han skulle kvävas och där fåglarne dock simma så lätt med sina håriga bröstfenor.
Båten hade kommit in ibland isflottarne, och över tångparkerna på botten tågade isflakens skuggor som strömoln. Intendenten, som sökt i flera timmar, men ej funnit vad han ville, lyfte nu kikaren ur vattnet, torkade den och lade den ifrån sig.
Därpå föll han ner på akterbetten, höll handen för ögonen, såsom om han ville vila dem från intryck, och tycktes försjunken i sömn några minuter, varefter han gav lotsen ett tecken att ro vidare.
Intendenten, som hela förmiddagen haft sin uppmärksamhet på djupet, tycktes nu först varsebliva den storartade tavla, som utrullade sig på havsytan. Ultramarinblått bredde sig vattensegmentet framför båten ett stycke väg framåt, tills drivisen vidtog och visade ett fullkomligt arktiskt landskap. Öar, bukter, vikar, sund tecknades som på en karta, och där isen ridit upp på reven, hade bergshöjder bildat sig genom att det ena blocket pressat ner det andra och det efterföljande klivit upp på det föregående. Och över kobbarne hade likaledes isen travat sig upp, slagit valv och bildat grottor, byggt upp torn, kyrkoruiner, kassematter, bastioner, och det förtrollande i dessa former låg däri, att de tycktes danade av en ofantlig människohand, ty de hade icke dessa den omedvetna naturens slumpaktiga former, utan väckte minnen om mänsklig uppfinning under förgångna historiska perioder. Där hade blocken travat sig som cyklopmurar, ordnat sig terrassformigt som det assyrisk-grekiska templet; här hade vågen genom upprepade slag grävt sig ett romaniskt tunnvalv, frätt fram en rundbåge, som satt sig till en arabisk hästskobåge, ur vilken solstrålar och vågstänk hackat ut stalaktiter och biceller; här hade hela vågräckan ur en redan staplad mur ätit ut en linje med valv till en romersk vattenledning; där stodo grundmurarne till ett medeltidsslott, bärande spåren av nerramlade spetsbågar, vimperger, fialer.
Detta gungande mellan tankeförbindelser av arktiskt landskap och historierad arkitektur försatte betraktaren i en egendomligt simmig stämning, ur vilken han rycktes genom det bullrande liv, som de strövande fågelskarorna förde runt omkring på de flytande isöarna och på det rena, blåa vattnet.
I skaror om hundra sinom hundra flöto ejdrarne, som här togo vila, medan de väntade öppet vatten åt Norrland; de obetydliga, rostbruna honorna omringade av de praktfulla hanarne, som flöto högt med de snövita ryggarna, stundom lyftande sig till en kort flykt, då de läto se de sotsvarta bukarna; lommarne i mindre skaror visade sina gråverksbukar, sina reptilhalsar och, när de fällde, de schackspelsrutade vingspeglarna; de livliga alfåglarnes legioner i svart och vitt, simmande, dykande, sträckande; grisslornas och havspapegojornas små band; de dystra, kolsvarta svärtornas strövkårer, stickande av mot skrakarnes, prackarnas mera lysande följen med panascher i nacken; och över hela den dykande, småflaxande fågelhären, som levde amfibieliv, svävade måsarne och trutarne, som redan utvalt luften till sitt element, endast begagnande vattnet till fiskplats och badställe.
Insmugen i denna idoga arbetsvärld satt en ensam kråka halvgömd på skäret och med sin låga panna, sin misstänkta färg, sina tjuvlater, sin brottslingstyp, sin hela vattenskygga, smutsiga anstrykning utgjorde föremålet för de strävsammes hat, vilka kände boplundraren, äggsugaren.
Och från hela denna bevingade värld, vars strupar kunde försätta atmosfärisk luft i dallring, ovanför huvena på de stumma nere i vattnet, hördes en samklang av ljud: från reptilens första, svaga försök att yttra vreden genom väsning ända upp till musiken från människans harmoniska tonverktyg. Där fräste åden som en huggorm, när gudungen ville bita henne i nacken och trampa ner henne under vattnet, där koakkade skraken som en groda, tärnorna skriade, måsarna kraxade, trutarne hävde barnskrik, ejdrarne korrade som hankattor i brunsttid, men över alla, högst och därför skönast, ljudade alfåglarnes underbara musik, ty sång var den ännu icke. En oren treklang i dur, klingande som vallhjonets lur, och hur och när den föll in, stämmande med de andres tre toner till ett ofullständigt ackord, en kanon för jakthorn utan slut och början, reminiscenser från mänsklighetens barnaår, från herdens och jägarens första tider.