Åhöraren försökte göra sig döv och likgiltig som eljes, men orden beto i honom, smutsade honom, sårade honom mot hans vilja. Gamla tvivel om fadrens rättrådighet började väckas, tvivel om eget värde att vakna, farhågor om möjligheten att hålla sig torr i detta slamregn, att kunna undvika strid, där han kanske skulle gå under av finkänslighet i medlens väljande.
Nu ringde klockan från örlogsmannen, en trumvirvel rullade, och sommarvinden förde psalmtoner från hundra strupar, allvarliga, rytmiskt ordnade, undergivna, ut över vattnet, allt under det skrålet och hotelserna nerifrån mullrade som från burarne i ett menageri och i psalmens fermater ökades till tjut, ty nu hade oenighet uppstått mellan partierna, då frågan väckts om att med våld återtaga noten.
Intendenten, vilken betraktade kyrkor såsom arkeologiska samlingar eller intressanta pagodbyggnader från förfluten tid, erinrade sig ofrivilligt nu ett yttrande, som en ung präst fällt en natt då man diskuterat den kristna kulten:
— Jag tror ej på Kristi guddom och allt det där, men tro mig ni, packet måste skrämmas!
Packet måste skrämmas! upprepade han för sig själv i tankarne, men släppte strax tråden, då han hörde slagsmålet bryta ut därnere. Stolar slogos omkull, klackar spjärnade och sparkade mot möbler, och rytanden som av boskap blandades med väsningar som från reptiler, och under allt sammans skvaltade en kvinnoröst, som frambragte många hundra ord i minuten.
I detsamma visslade ångaren, ankaret hivades, segel hissades, och skorstenen sände ett sotsvart moln mot den blåa försommarhimmeln. Det var med en känsla av saknad och oro, han såg ångaren och den vackra kanonen försvinna söderut, han kände det, som om han förlorat ett stöd och som om hatet slöte sig omkring honom likt en säck, och han ville fly, ut, vart som helst.
Nu skrek ett barn, om av fruktan eller smärta, kunde han icke höra, ty under tumultet hade han smugit ner för trapporna, kommit ner till hamnen och tagit lös sin båt, som han stack ut från land så fort han kunde.
Skäret han lämnade var det östligaste i en hel liten arkipelag, som han icke lagt märke till förr och som han nu först i behovet av att vara ensam ville uppsöka. Hatare av starka kroppsrörelser, vilka han funnit dels överflödiga, då det fanns samfärdsmedel och maskiner, dels skadliga för hans nerv- och tankeliv, då de fina verktyg, som hjärnkapseln inneslöt, lika litet tålde skakningar som huset, där astronomens precisionsinstrument förvarades, hade han aldrig lärt att ro, men hans taktsinne och hans väl avvägda rörelsecentra gjorde honom straxt till en skicklig roddare, och hans fysikaliska vetande lärde honom att förbättra den urgamla uppfinningen, så att han genom att höja roddbänken sparade armkraft.
När han nu såg skäret fjärma sig bakom båten, började han andas lättare, och när han strax lade i land vid den första kobben, intogs han av en obeskrivlig känsla av lycka. Det var en ljus, låglänt, långsträckt holme, vars strandklippor av grå gneis bildade en liten hamn, där ökstocken löpte in. Vattnet i kanten var så genomskinligt som förtätad flytande luft, och tångens mjuka färger lyste nere på botten såsom insmälta i en glasmassa. Strandens stenar lågo tvättade och torkade, slipade, och erbjödo en omväxling i färger, som aldrig tröttade, ty det fanns icke två lika. Och mellan dem hade tåtlar och starrgräs sökt stöd för sina tuvor. Sakta steg bergknallen uppåt, och i fördjupningar i mossan lågo måsarnes ägg, tre och tre, kaffebruna med svarta fläckar, under det ägarinnorna skreko och kraxade uppe över hans huvud. Han steg högre och uppe vid ett stenkummel, upprest av sjömätarne och vitmålat av trutar, måsar och tärnor, växte några enbuskar, utbredda som mattor, och under dem hade skaror av den vita, subtila duvkullan improviserat sitt växtställe, en förbindelse av Mellan-Europas bergstrakter och nordiska skogens skugga.
Den lilla roskarlen, djärv och gladlynt, flaxade orolig omkring fridstöraren för att vilseleda honom från boet.