Inte en buske, inte ett träd stack upp över de halvnakna hällarne, och denna frihet från skuggor, från gömställen, stämde besökaren i en ljus och glad sinnesstämning. Allt låg öppet, överskådligt, solglänsande på denna berghäll, och det vatten, som skilde honom från det nyss lämnade hemmet hos vildarne, syntes omge honom med en oöverstiglig gräns av ren genomskinlighet. Det halvt arktiska, halvt alpina landskapet med dess urtidsbildning förfriskade honom och vilade honom. Och när han vilat ut, tog han båten och rodde vidare. Han passerade tre blankslipade bergknallar, liknande tre förstenade böljor, nakna som en hand, utan ett spår av organiskt liv och som endast väckte ett vetenskapligt geologiskt intresse rörande deras uppkomst; snuddade förbi ett platt skär av rödlätt gneis, på vars läsida stod en hundraårig rönn, ensam, mossbelupen, vresig och i vilkens trasiga stam en sädesärla häckat i brist på takpanna eller stenmur. Den lilla behagsjuka fågeln slog ner i strandstenarne och ville inbilla fienden, att det ingalunda fanns något bo och inga gråvita ägg där.
Den ensamma rönnen stod på en gräsmatta av några kvadratalnar och såg så ensam ut, men så ovanligt stark av brist på medtävlare och bättre trotsande storm, salt och köld än avundsjuka likars kiv om jordsmulorna. Han erfor en dragning till den ensamme åldringen och längtade ett övergående ögonblick få slå upp en hydda vid dess stam, men så drog han vidare, under det intrycket blåste bort.
Nu kom en mörk klippa fram om den sista kobbens udde. Den var kolsvart av den vulkaniska bergarten diorit, och när han nalkades den, blev han beklämd. Den svarta kristalliserade massan tycktes vara uppspydd från havsbotten, och när den väl stelnat något, råkat i en förfärlig strid med vattnet eller ett åskmoln, ty den var rämnad i åtta delar, och klyftena hade sedan blivit av sjö och is bortburna eller dragna ner i djupet. Branta, lodräta stodo de svarta, gnistrande väggarne utmed den lilla hamnen, och när ökan lade till under dem, kände han sig som nere i en kolgruva eller i en sotig smedja. Det klämde honom och tryckte honom, och när han klättrat upp på klyftena, höjde sig ett stångmärke med en vitmålad kagge överst. Detta spår av människohand härute, där inga människor syntes, denna blandade påminnelse av galge, skeppsbrott, stenkol, denna råa kontrast mellan de oblandade, färglösa färgerna svart och vitt, av ofruktbar, våldsam natur utan organiskt liv, då där ej fanns en lav eller en mossa på hela klippmassan, och så detta snickararbete utan vegetationens övergångar mellan urnatur och mänskligt handarbete, verkade upprivande, oroande, brutalt. Och i den stora söndagstystnaden hörde han under sina fötter, där hopfallna block bildat tak över en rämna, hur den långa dyningen sögs in under halva skäret, pressade luften framför sig, så att den slog lock, och drog sig tillbaka med ett fräsande och ihåligt suckande.
Han stod där en stund och njöt av beklämningen, lät sig ledas tillbaka till äldre förnimmelser, som alltid tillförde honom olust, kände stenkolslukt, såg fabriker, svarta, missnöjda människor, hörde ångmaskiner, stadsbuller, mänskoröster, som framförde ord, vilka ville äta sig väg genom hans öron in i hans hjärna, fröa av sig och som ogräs kväva hans egen sådd och förvandla hans med så mycken möda odlade åker till en naturlig äng lik de andras.
När han kom i båten och vände ryggen mot den dystra synen, njöt han igen att se den oändliga renheten i vattnet, det tomma blå, som likt en oskriven tavla låg lugnande framför honom, därför att den ej kunde väcka några minnen, icke framkalla några ingivelser, icke trycka fram ur honom några starka sensationer; och när han nu nalkades en något större holme, hälsade han den som en ny bekantskap, vilken skulle tala om något annat och utplåna de nyss erfarna stämningarne. Nya skär och kobbar flöto förbi, alla erbjudande var sin överraskning, sin säregna fysionomi, oftast endast med så fina differenser, att det fordrades ett skarpt, övat öga att se dem. Och dessa små klintar, som från en förbiseglande båt tycktes så nakna, så tröttande enahanda, erbjödo vid närmare påsyn det mest omväxlande skådespel, likasom varianter av samma mynt ensamt för numismatikern kunna röja sina hemligheter.
Han landade nu vid en något större holme, vars oregelbundna, sönderrivna utseende lockade honom, helst han över klintarne såg kronor av lummiga trän sticka upp. Och när han klättrade upp på den norra bergudden, vars svarta sockel var renpolerad av sjöarne, såg han, hur holmen var en gyttring av minst fyra andra, som tycktes hopdrivna under olika rådande vindar och genom sammanhopning av olika geologiska bildningar danat ett helt konglomerat av landskapsbilder, hämtade från alla zoner. Den norra delen bestod av en kägla av hornblendeskiffer, som nere i stranden var klyftad i oerhörda block, vilka störtat ner från bergväggen och icke hunnit bli slipade av vattnet, och mellan dessa svarta kuber stucko upp, egendomligt nog såsom av en hemlig sympati ditlockade, en otrolig mängd svarta vinbärsbuskar, dystra i färgen och stämmande i ton med de svartgnistrande stenarne. Det var så oväntat att finna dessa trädgårdens putsade rymmare här ute i vildmarken, att de förekommo som ett naturens skämt, kanske lagt i munnen på någon skadskjuten orre, som flytt hit ut en gång att dö, medförande frön till en gryende kultur. Längre upp i stenröset stod en lund av lövträn med ljus grönska, men klippta i topparne och med vita stammar, som om de voro kalkbestrukna av en vårdande människohand. Han försökte på avstånd gissa trädslaget, men det var så olikt alla andra, han sett vid denna breddgrad, att hans tankar lupo mellan akacior, bokar, japanska fernissträn, så vanliga i södra Europa, att han slutligen icke trodde sina öron, när han hörde det välkända skramlet av vanlig poppel, och straxt därpå, väjande för en huggorm, som rann ner mellan ett par stenar likt en vattenstråle, kom närmare och såg, att han hört rätt. Det var lundarnes och hagarnes resliga, nätta poppel, som nordan och stenmark, drivis och salt tuktat och stiliserat till en oigenkännelig varietet, vilken i kampen med ovädret och kölden grånat upptill, mistat kronan och därför endast bestod av förfrusna skott, som oupphörligt skjutit ut, outtröttligt förnyande sig, medan getterna skalat av den skyddande barken och låtit safterna rinna bort. Det var en evig ungdom i dessa späda, ljusgröna skott på den gråskäggiga stammen utan grenar, en ålderdom utan mannaålder, en abnormitet, som verkade uppfriskande, emedan den var ny och gick förbi det banala.
När han klättrat upp mellan de vassa stenarne och kommit på höjden, var det, som om han gjort en fjällbestigning på tio minuter. Lövträdsregionen låg inunder honom, och på bergets platå var redan alpfloran färdig med fjällformen av enen bredvid det äkta nordiska hjortronet i våta skrevors vitmossa, och däremellan den lilla så civiliserade kornellen, kanske den enda svenska och den enda skärgårdsört. Nu steg han sakta ner åt södra sluttningen genom lingon- och mjölonris, tåtel och starr, ängsull och gungande mossor, tills han plötsligen stod vid en ravin, där holmen spruckit och bildat en kanal mellan de svarta bergväggarne.
Med vilda skrik flögo de näsvisa tordmularna upp, medan han steg på en naturlig stenbrygga över den grunda kanalen, äntrade en ny bergvägg av ljusare formation och befann sig i en ny avdelning av den underbara holmen.
Den ljusa, eleganta euriten, där svagt rosenröd fältspat lagrat sig med lätt blågrön kvarts, och glimmern endast gav sig tillkänna genom ett skimmer som av mikroskopisk rimfrost, gav hela det lilla landskapet en glad ton och, klyftad i oändlighet, erbjöd den soffor och verkliga länstolar vid varje steg. Ett starkt streck av kornig, vit kalksten gick som en gördel rätt igenom bergmassan, och det fruktbara grus, som från denna hade smulats sönder av regn och frost, befanns samlat nere mellan de måttligt höga bergväggarna. Och där löpte nu fram en dalkjusa, som öppnade en syn så förtrollande, att han stannade häpen och satte sig ner på en bergpall att njuta av det oväntade fagra skådespelet.
Framför honom rullade upp sig mellan de lodräta i ängsmarken försvinnande bergväggarna en gräsmatta, genomvävd av idel blommor, men utsökta och av frodigare art än fastlandets. Den blodröda geranium hade stigit ner från berget och sökt fukt och värme härnere, den honungsvita slåtterblomman från den våta starrängen hade gjort möte med skogens blågula kovall, och de sydländska orchideerna, kanske vinddrivare från vinlandet Gottland, hade flytt hitin, det hyacintliknande fläderyxnet, den praktfulla militärorchis, den ståtliga sysslan, ett slags förskönad liljekonvalje, hade i drivande kalk och fuktig havsluft mellan skyddande väggar sökt sitt växthus här mellan det yppigaste gröna gräs.