— Jag skall själv meddela mig med konungens befallningshavande skriftligt. Tack för hjälpen emellertid.
Och därmed gick han upp på sitt rum.
När han blivit ensam och samlat sina tankar, måste han erkänna, att hans sista handling blivit bestämd av lägre motiv, då hans könsimpulser fått råda i så hög grad, att han låtit narra sig till en lagstridig handling, ty något medlidande med folk, som voro jämförelsevis förmögna, då de ägde hus och fiskvatten, båtar och redskap till många hundra kronors värde, ägde skälberg och fågelkobbar samt dessutom skattade för kapital och ett par små ställen, som de arrenderade ut, kunde icke bliva tal om. Den falska föreställningen att en kvinna besegrat honom fick dock intet insteg, ty han visste mycket väl, medveten som han var på alla punkter, att han fallit för sina egna drifter eller intresset att vinna något av denna kvinna. Men inför folkhopen var hans myndighet slut, hans anseende rubbat, och det skulle hädanefter icke finnas en kärng eller en pojke, som icke skulle anse sig stå över honom. Detta kunde visserligen vara likgiltigt, ty att äga eller icke äga någon makt över dessa stackare var honom ungefär detsamma. Värre dock syntes honom, att denna kvinna, som han nu kände att han måste binda sig vid för att kunna vara lycklig, från första ögonblicket skulle insöva sig i den tron, att hon vunnit ett slag på honom och jämviktsförhållandet sålunda i en framtida förening bli stört.
Han hade väl haft många tycken och förbindelser förr med kvinnor, men hans bestämda medvetande om mannens överlägsenhet över den mellanform mellan man och barn, som kallas kvinna, hade gjort det för honom omöjligt att länge kunna dölja detta, och därför hade hans förbindelser endast haft kort varaktighet. Han ville bli älskad av en kvinna, vilken skulle se upp till honom som den starkare, han ville bli tillbedd, icke tillbedja, han ville vara grundstammen, på vilken det svaga skottet skulle okuleras, men han var född i en period full av andliga farsoter, då kvinnokönet härjades av epidemisk storhetsmani, framkallad av urartade sjuka män och av politiska småheter, som behövde massor till voteringarne. Därför hade han fått gå ensam. Väl visste han, att i kärleken mannen måste ge, måste låta narra sig och att det enda sättet att nalkas en kvinna var på alla fyra. Och han hade krupit tidtals, och så länge han kröp, hade allt gått väl, men när han slutligen rätat ut sig, så tog det slut, alltid med en mängd tillvitelser om att han varit falsk, att han hycklat undergivenhet, att han aldrig älskat och så vidare.
Dessutom hade han, som ägde de högsta intellektuella njutningarne, som kände sig vara en bland undantagsmänniskorna, icke hyst så livlig åtrå efter de lägre affektiva, icke åtrått att bli underlaget för en parasit, aldrig längtat att få föda konkurrenter, och hans starka jag hade upprest sig mot att bli medlet för en kvinna till hennes ätts fortplantning, vilken roll han sett nästan alla sina jämnåriga män intaga.
Men nu stod han likafullt där igen inför dilemmat: assimilera en kvinna genom att låta sig assimileras. Att förställa sig eller låta sitt yttre uttrycka, vad han ej kände, kunde han ej; men han ägde en stor förmåga att anpassa sig efter umgänget, att sätta sig in i andras sätt att tänka och lida, ty hos andra fann han aldrig annat än förflutna stadier, som han själv genomgått, och behövde följaktligen endast hämta ur minnet och erfarenheten, släppa av taget, minska spänningen framåt. Och han hade alltid funnit behag i fruntimmers sällskap, såsom vila och distraktion, just på denna grund och även av samma orsak som sällskapandet med barn utgör en föryngring och stärkande förströelse, när det icke blir långvarigt och urartar till ansträngning.
Nu hade han känt beslutet växa i sig att äga denna kvinna, men oaktat han var forskare och visste, att mänskan var ett däggdjur, ägde han full klarhet om, att den mänskliga kärleken utvecklat sig som allt annat och upptagit beståndsdelar av högre själslig art utan att lämna det sinnliga underlaget. Han visste precis, huru mycket av osund himmelskhet, insmugen med kristendomens reaktion mot det rent djuriska, som skulle reduceras bort, och han trodde icke på sipphet, som dolde vad som icke kunde visas, likalitet som han medgav, att sänglaget var det enda målet med den äkta föreningen. Han åtrådde en intim, fullständig förening till kropp och själ, där han som den starkare syran skulle neutralisera den passiva basen, men utan att som i kemien bilda en ny indifferent kropp, utan tvärtom lämna ett överskott av fri syra, som alltid skulle ge föreningen dess karaktär och ligga i beredskap att neutralisera varje frigöringsförsök av underlaget, ty den mänskliga kärleken var icke någon kemisk förening, utan en psykisk, organisk, som liknade den förra i vissa avseenden utan att vara densamma. Han väntade sig sålunda icke någon tillökning av sitt jag, icke något tillskott i sin styrka, endast en förhöjning av sin livslust, och i stället för att söka ett stöd erbjöd han sig som stöd för att få erfara sin styrka och känna njutningen i att mäta ut sin kraft, strö med fulla händer sin själ utan att därför bli svagare eller mera utblottad.
I dessa tankar lät han sina blickar gå ut igen genom fönstret, och de råkade straxt den han sökte, ty den unga flickan stod utanför förstugukvisten och mottog handtryckningar av kvinnor och män, klappade barn på huvudet och syntes överväldigad av de känslor, som så mycken och så offentlig sympati framkallade.
— Vilken egendomlig sympati för brottslingar, tänkte intendenten, vilken kärlek till de andligen fattiga! Och hur väl de förstodo varandras drifter, som de skröto med att vara känslor och som de trodde vara mera än klara fullgångna tankar.
Hela scenen var en sådan väva av absurditet, att den icke kunde redas, speglande det kaotiska i dessa hjärnors och ryggmärgars första svaga försök att resonera.