Där stod hon, som narrat honom till ett lagbrott, och mottog tillbedjan som en ängel. Om nu också lagbrottet från hans sida vore från deras synpunkt en vacker, ädel handling, så skulle väl han ha tacken, som lät nåd gå för rätt. Det skulle han icke, menade väl hopen, som visste, att motivet till hans handling icke var välvilja mot densamma, utan kanske ömmare känslor för en ung flicka, galanteri eller hoppet att vinna henne. Ja, men motivet till hennes uppträdande kunde ju i så fall vara att vinna hopens sympati, att bli omtyckt, populär, få handtryckningar, och hopen spelade här samma roll som publiken i balsalongen, de promenerande på gatan eller torget. Och hon hade narrat honom genom kroppslig beröring, oskyldigt måhända, beräknat möjligen, sannolikt hälften av var, att begå en dålig handling, varför hon blev dyrkad.
Men nu måste han vinna henne och därför stoppa i säcken alla sina reflexioner över förhållandet, och han insåg i ett ögonblick, att han genom detta medium kunde fortplanta sina idéer och planer ner till hopen, genom denna ledning röra massorna, påtvinga dem sina välgärningar, göra dem till sina vasaller, att han kunde sedan sitta och le som en Gud åt deras dårskap, när de trodde sig ha skapat sin egen lycka själva och endast gingo dräktiga med hans tankar, hans planer, åto draven från hans storbrygd, vars starka maltdryck de aldrig skulle få till sina läppar. Ty vad brydde han sig om huruvida dessa ödeskär underhöllo en halvsvältande, obehövlig folkstock eller ej; vad medlidande kunde han hysa med sina naturliga fiender, som representerade den orörliga massa, vilken legat kvävande på hans liv, hindrat hans växt och som själva saknade varje spår av medlidande med varandra, som med vilddjurshat förföljde sina välgörare, vilka endast hämnades med nya välgärningar!
Det skulle bli hans stora, starka njutning att sitta obemärkt, ansedd som en dåre och leda dessa människors öden, under det att de trodde sig ha kuvat honom, avskurit hans förbindelser, bundit hans händer. Han skulle slå dem med blindhet, förvända synen på dårarne, att de skulle inbilla sig vara hans överman och han deras tjänare.
Under det dessa tankar samlade sig och vuxo ut i ett starkt beslut, knackade det på dörren, och vid intendentens »stig in» syntes uppsyningsmannen, som skulle framföra fruntimrens inbjudning till en kopp te.
Intendenten tackade och lovade komma.
Sedan han ordnat sin toalett och tänkt över, vad han skulle säga och icke säga, gick han ner.
På förstugukvisten mötte han fröken Maria, som med en överdriven värme fattade hans händer och, tryckande dem, framsade med rörelse:
— Tack för vad ni gjorde den fattiga kvinnan! Det var ädelt, det var stort!
— Nej, min fröken, det var ingendera, svarade intendenten genast, ty det var från min sida en dålig handling, som jag ångrar, och den var dikterad endast av artighet mot er.
— Ni förtalar er själv av idel artighet, och jag skulle sätta mera värde på litet uppriktighet, genmälde fröken, i detsamma som modren kom tillstädes.