— Ack! Ni är ett gott barn, inföll modren med den mest orubbliga övertygelse och bjöd intendenten stiga in i stora stugan, där teet stod serverat.
Utan att inlåta sig djupare i bottenlösa frågor steg han in. Och nu såg han i en blick, hur fiskarstugans enkla möblering blivit korsad med spillror av en sliten stadsbolyx. Det hade kommit gulnade alabastervaser på byrån, fotografier i fönstren mellan blommorna, en emmastol med blommig kreton och mässingsspikar i ett hörn vid spiseln, några böcker på ett divansbord omkring en moderatörlampa.
Det var nätt anordnat, men med en ängslig matematisk noggrannhet, allting symmetriskt, men ändock litet snett och vint, där det var ämnat rätt. Teservisen, som var av gammalt saxiskt porslin med guldkanter och körsbärsröda namnchiffer, var sprucken här och var och hade några sinkar på kannlocket. Sedan han betraktat den avlidne familjefadrens porträtt, men utan att våga fråga, vad han var, och han sett, att han varit ämbetsman, förstod han, att här voro pauvres honteux.
Samtalet gled först runt allt det yttre, som ögat kunnat fästa sig vid, övergick till dagens händelse och kom in på befolkningen. Intendenten hörde straxt, att damerna voro intresserade för andra angelägenheter och levde i sjuklig oro för de lägre klassernas väl. Som han sett, att hans uppriktighet stött fruntimren för huvet, och hans ärende icke bestod i att såra dem genom att bära fram sina meningar, lade han genast bi och lät sig drivas. Ibland reste sig hans inre, och han ville vedervåga en liten anmärkning eller upplysning, men det lade sig genast som mjuka händer för hans mun, lindade sig runda armar om hans hals, så att ordet kvävdes. Och för övrigt voro åsikterna här så bergfasta, allt var så färdigt, alla frågor utagerade, och de logo endast vänligt, milt överseende, när de läste ett tvivel hos honom om deras axiomer. Men så girade samtalet över på befolkningens moraliska och andliga tillstånd, och där var intendenten fullt med. Han skildrade med värme förmiddagens råheter med fylleri och slagsmål, beklagade bristen på upplysning och berättade slutligen om scener röjande fullständig hedendom. Han talade om, huru fiskarne offrade på älvstenar, laddade bössorna med bly från kyrkfönster, talade om Tors bockar, när åskan gick, och om Odens vilda jakt, när grågässen kommo om våren, hur de inåt öarne läto skatorna ödelägga kycklingarna, då folket ej vågade riva ner bona av fruktan för okända hämnare.
— Ja, inföll kammarrådinnan, som hon titulerades på en kappsäck, vilken ännu stod under ett bord, det är icke deras fel, och hade de icke så långt till kyrkan, skulle här se annorlunda ut.
Dit hade icke intendentens tankar gått, men i ett ögonblick hade han sett, vilken stormakt han skulle få till bundsförvant; och utvecklande tankefröt, han fått om morgonen vid åsynen av gudstjänsten ombord på kronoångaren, utbrast han med verklig hänförelse:
— Nå, men man kan ju få ett missionshus för gott pris. Tänk, om jag skulle skriva till styrelsen!
Damerna omfattade saken med största iver, åtogo sig själva att skriva till Stiftelsen och några föreningar, föreslogo en basar, men erinrade sig, att här icke fanns någon dansande publik.
Intendenten undanröjde alla svårigheter med att erbjuda sig förskottera summan och ombesörja byggnaden, som kunde fås färdiggjord på snickerifabriken, endast damerna ville skaffa en lekmannapredikant. Dock, tillade han, borde man härvidlag och till en början helst välja en av den skarpa sorten, som kunde ta itu med folket och åstadkomma en väckande rörelse av allvarligaste art, ty här vore halvhet icke på sin plats.
Damerna gjorde lindriga invändningar och anbefallde kärleksfullare medel, men intendenten visade, huru fruktan vore det grundelement, man borde bygga en första uppfostran på; sedan kunde man komma med kärlek.