Intendenten, som fann behag i barnsligheten och inte hade lekt med barn på många år, höll rollen, och framträdande på den gröna slätten med ut- och invänd rock och lorgnetten hängande på ena örat uppförde han en improviserad vilddans, beledsagad av en sång, som han hört hottentotter sjunga i Jardin d’Acclimatation.
Flickan syntes både förvånad och road.
— Vet ni vad? sade hon. Så där tycker jag mer om er, då jag ser, att ni kan vara människa ett ögonblick och lägga bort den filosofiska minen.
— Är då hottentotten mera människa i era ögon än filosofen? lät intendenten undslippa sig, men ångrade straxt, att han väckt henne till medvetande, bröt en gren från oxeln, virade en krans och lämnade åt flickan, som mörknat något vid inseendet, att hon sagt en kapital dumhet och röjt sig.
— Nu ska ni bekransa offerdjuret, fröken Maria! kastade intendenten åt sidan. Jag skulle önska, jag vore hundra och fick som en hekatomb gå till slaktarbänken för er.
Han föll på knä och mottog kransen av den blidkade skönheten, varpå han satte till att springa ner åt stranden och flickan efter.
Nere vid sandkanten stannade de.
— Ska vi kasta smörgås? föreslog hon.
— Gärna, svarade han och valde en flat sten.
De slungade stenar utåt vattnet en stund, tills de blivit varma.