— Ska vi bada! utropade plötsligen flickan, som om hon länge ruvat tanken, vilken måste bryta sig ut.
Intendenten visste inte, var han var hemma; om det var ett skämt eller om förslaget framkom allvarsamt med reservationer, såsom underförstått bibehållande av en del kläder eller den ena partens avlägsnande.
— Bada ni, så går jag bort så länge, fann han slutligen för gott att svara.
— Badar inte ni då? frågade flickan.
— Nej, jag har inte kläder med mig, svarade intendenten, och dessutom badar jag inte kallt.
— Hahahaha! skallade ett kallt, obehagligt hånande skratt från flickans struphuvud.
— Ni är rädd för kallt vatten? hånade flickan, och kanske inte kan simma?
— Det kalla vattnet är för rått för mina fina nerver. Men om ni tar ett kallt bad här, så går jag bort på norra udden och tar mig ett varmt.
Flickan hade redan skjutit av sig kängorna, och kastande en blick av förakt och sårad fåfänga sade hon:
— Ni kan väl inte se mig därbortifrån?