Han skänkte i ett glas av det mörkröda Chiantivinet och räckte flickan, som tömde det i ett tag.
— Ni vet, började intendenten, min officiella uppgift är här på fiskläget att lära befolkningen fiska.
— Det måtte bli skönt, ni, som skryter med att ni aldrig hållit i ett metspö.
— Avbryt mig inte — jag skall inte heller lära dem meta med spö. Ser ni, saken förhåller sig så, att dessa kvarsittare, konservativa som allt pack! …
— Vad är det för språk! avbröt flickan ånyo.
— Rent språk! Emellertid! Av oförstånd och konservatism hålla dessa urinnevånare på att undergräva sin ställning såsom fiskätande däggdjur, och därför får staten lov att ställa dem under förmyndare. Strömmingen — Gud välsigna fisken! — som utgör dessa autoktoners förnämsta näringskälla, hotar att sina. Det angår mig visserligen inte alls, ty om några hundra ichtyofager mer eller mindre öka eller minska en överflödig folkhord, är komplett likgiltigt för det stora hela. Men nu ska de leva, eftersom lantbruksakademien önskar det, och därför skall jag hindra dem att fiska sin nödtorft. Erkännes den logiken?
— Det är omänskligt, men ni är också ett bödelsämne!
— Också därför har jag på eget bevåg, utan att begära vasaorden eller någon tack, utfunnit en ny näringskälla, som skall ersätta den gamla, ty om även strömmingen skulle stimma till efter en halv mansålder sedan skärfolket utvandrat, så hotas ändock denna näringsgren av en konkurrent, vilken efter hundra års vila stigit upp igen mer fruktansvärd än någonsin. Vet ni av, att sillen kommer igen till Bohuslän i höst?
— Nej, jag har inte haft något brev från den på länge!
— Den gör det i alla fall. Alltså måste vi sluta med strömmingen och fiska lax i stället.