Modren, som satt bredvid och broderade en altarduk till predikstolen i det nya missionshuset, syntes då och då häpna över sin dotters genomträngande förstånd och stora kunskaper, då denna med en enfaldig fråga gjorde läraren svarslös.

— Ser ni, fröken Maria, föreläste intendenten, alltjämt bedragande sig med hoppet om att kunna uppfostra henne, det obildade ögat har en benägenhet att se allting enkelt, det outvecklade örat att höra allting enkelt. Ni ser häromkring er bara gråstenar, och målaren och poeten göra likaså. Därför måla och skildra de allt så monotont, därför finna de skären så monotona, och likafullt, se på denna geologiska karta över trakten och kasta sedan en blick ut över landskapet. Vi sitta på den röda gneisens region. Se på denna flisa, ni kallar gråsten, hur rikt omväxlande den är sammanbakad av den svarta glimmern, den vita kvartsen och den rosenröda fältspaten.

Han hade tagit provet från den stenhög, som grundläggarne sprängt ur skäret och lagt samman till byggnadens fot.

— Och se här en annan. Det är vad man kallar eurit! Se, huru fina färgskiftningar från laxrött inåt flintblått. Och här är vit marmor eller urkalk.

— Finns det marmor här? frågade flickan, som av föreställningen om denna lyxstenart lystrade till.

— Ja, det finns marmor, fastän den är grå på ytan utan att ändock vara grå. Ty om ni ser nogare efter, skall ni finna, vilken oändlig rikedom av färger, som dessa lavar äga. Vilken skala av de finaste färger från svedlavens tuschsvarta, genom Stenlavens askgrå, sköldlavens läderbruna, ringlavens Scheeles-gröna och lunglavens fläckiga, koppargröna, vägglavens äggula. — Se nogare efter utåt skären, dem solen nu belyser, skall ni se, att kobbarne ha olika färg och att folket, som är vant att iakttaga, även givit dem namn efter färgskalan, som de känt utan att veta det. Ser ni, att svartkobben är svartare än de andra, därför att den består av det mörka hornblendet, att rökobben är röd, därför att han är danad av röd gneis, vitskären av renspolad eurit. Är det inte mer att veta varför än att veta, att så är det, och mindre ändå än att inte se annat än jämngrått, som målarne, vilka måla alla skär med en blandning av svart och vitt! Hör nu på vågornas brus, såsom poeterna summariskt kalla denna symfoni av ljud. Blunda ett ögonblick, så hör ni bättre, medan jag analyserar denna harmoni i enkla toner. Ni hör först ett brus, som liknar det man förnimmer i ett maskinrum eller i en stor stad. Det är vattenmassornas slammer mot sig själva; därpå hör ni ett fräsande, det är de lättare mindre vattenpartierna, som sönderpiskas till skum; och nu ett skrapande som knivens mot slipstenen, det är vågens rivande mot sanden; och nu ett rassel, som när man tömmer en gruskärra; det är sjöns uppvräkande av småstenarna, och sedan ett dunsande, doft som när man slår den kupiga handen mot örat, det är vågen, som pressar luften framför sig i en hålighet; och sist detta mullrande som av en avlägsen åska, det är de stora stenblocken, som rullas på stenbotten.

— Ja, men det där är ju att förstöra naturen för sig! utbrast flickan.

— Det är att göra naturen intim med sig! Det ger mig lugn att veta, och jag befrias därigenom från poetens halvdolda fruktan för det okända, som icke är annat än minnen från vildens diktartid, då man sökte förklaringar, men icke kunde finna dem i hast och därför i sin nöd tillgrep fabler om sjöjungfrur och jättar. Men nu övergå vi till fisket, som skulle upphjälpas, och lämna laxen så länge för att först försöka med nya strömmingsmetoder. Om två månar börjar storfisket, och om jag icke räknat orätt, så kommer det att slå fel i höst.

— Hur kan ni spå det från er soffa? frågade flickan mera spetsigt än nyfiket.

— Jag spår det på de grunder, att jag sett — från min soffa — huru drivisen i våras skrapade ren grunden från tång och andra alger, i vilka strömmingen går att leka; jag förutsäger det på den vetenskapliga grunden, att de små kräftdjuren — samma vad de heta — av vilka strömmingen lever, uteblivit från bankarna, sedan tången skrapades bort. Vad skall man så göra? Jo, man skall försöka fiska på djupet! Om fisken inte kommer till mig, så får jag komma till fisken. Och därför få vi försöka med drivgarn, som flyta efter en drivande båt. Det är enkelt!