— Det är storartat! utbrast fröken Maria.
— Det är gammalt, invände intendenten, och är inte min uppfinning! Men nu ska vi som kloka människor tänka på reträtten, ty om vi också få strömming och inte få pris på den, då västkusten åter fångar sillen, så måste vi ha annat i beredskap.
— Det är laxen!
— Det är laxen, som måste finnas här, fastän jag icke sett den.
— Så långt hade vi kommit sist, men nu vill jag veta, hur ni kan veta det.
— Jag ska förkorta bråket och i få ord säga skälen till min visshet. Laxen vandrar som de andra flyttfåglarna.
— Laxen är ju en fågel?
— Ja visst, en riktig flyttfågel. Han finns utanför norrländska floderna, är funnen ett par gånger i not i norra skärgården, fiskas utanför Gottland och hela vägen söderut, alltså måste han gå förbi här. Nu är det ert göra att leta upp honom med flytande långrev. Har ni lust med det i egenskap av min assistent mot åtnjutande av mitt gage.
Det sista kom så tvärt, men med beräkning, och förfelade icke sin verkan.
— Jag skall förtjäna pengar, mamma, utropade fröken Maria med en glättig ton, som skulle dölja den verkliga glädje hon erfor. Men, tillade hon, vad ska ni då göra?