— Jag ska ligga på min soffa, och så ska jag förstöra naturen åt er.
—Vad skall ni göra? frågade modren, som trodde hon hört orätt.
— Jag skall göra ett italienskt landskap åt fröken Maria, svarade intendenten, och nu lämnar jag er, mina damer, för att kasta ut skissen.
Därmed reste han sig och gick med en artig bugning ner åt stranden.
— Det är en underlig människa, sade modren, när intendenten avlägsnat sig.
— En ovanlig människa, åtminstone, svarade flickan, men jag tror aldrig, han är riktigt klok. Grundsatser tyckes han dock ha och är i det hela en välvillig man. Vad säger du om honom?
— Ge mig mitt nystan, barn, svarade kammarrådinnan.
— Nej, men säg någonting … säg, om du tycker om honom eller ej, upprepade flickan.
Modren svarade endast med en halvt sorgsen, halvt resignerad blick, som uttryckte: jag vet ingenting.
*