Emellertid hade intendenten gått ner till hamnen och tagit sin båt för att ro ut till skären. Sommarvärmen hade rått en månad härute, så att luften var het; men drivisarne kommo ännu norrifrån, där en ovanligt sträng vinter vid stränderna framkallat bottenfrysningar, vilka nu, drivande söderut, avkylde vattnet, så att de lägre luftlagren höllo sig vid en större täthet än de övre och strålbrytningen därigenom vanställde skärens yttre och åstadkommit de praktfullaste hägringar under de sista dagarne. Dessa skådespel hade givit anledning till långvariga tvister mellan intendenten och damerna och i vilka dispyter fiskarfolket blivit inkallade till skiljedomare såsom varande mest kompetenta, då de sett dessa naturfenomen sedan barndomen. Och när en morgon de ljusröda gneisskären genom strålbrytningen sträcktes i höjden och genom luftlagrens olika täthet syntes lagrade såsom Normandies faläser, förfäktade fröken Maria den åsikten, att det verkligen var dessa kalkstensklippor, som genom en för vetenskapen ännu outredd naturlag reflekterades ända hit in i Östersjön. Samtidigt hade dyningarnes vita svall i strandstenarne genom refraktionen förstorats och mångdubblats, så att det verkligen såg ut, som om en flottilj normandiska fiskarbåtar loverade under faläsen. Intendenten, som förgäves sökt giva den enda riktiga förklaringen och därmed borttaga det övernaturliga, helst folket ur fenomenet ville draga spådomar naturligtvis om förestående missöden och denna tro på olycksödet kunde inverka förlamande på deras företagsamhet, fann sig försatt i den belägenheten, att han måste uppträda först som trollkarl för att vinna folkets öra, med beslut att sedan avlägsna det underbara, sedan han talat om, hur han gjort sin trollkonst.
Därför hade han frågat de troende, om de även skulle tro, att det var en spegling av Italien de sågo, om de fingo se ett italienskt landskap; och då svaret blivit ja, beslöt han sig för att förena det nyttiga med det nöjsamma och genom några små förändringar framställa sitt till fröken Marias födelsedag utlovade sydländska landskap, så att det vid nästa hägring skulle uppstiga i horisonten i en stor skala, sett genom det kolossala förstoringsglas, som de olika täta luftlagren erbjödo.
Sittande i sin båt viserade han nu Svärdsholmen med dioptern, vars linser han betydligt förstärkt. Det gällde nu först att få det mest karaktäristiska i formationen eller de lagrade bergarterna att stiga upp, och detta hade naturen delvis undangjort. Därpå behövde han en pinje, en cypress, ett marmorpalats och en terrass med spaljerade oranger.
Sedan han därför observerat och tecknat skärets kontur, hade han planen klar och landade snart med sin båt, i vilken han instuvat ett järnspett, en skeppsskrapa, en rulle zinktråd och en pyts gulockra med en stor tjärborste jämte yxa, såg, spik och ett förråd dynamitpatroner.
När han kommit i land och packat upp sina saker, kände han sig som en Robinson, den där skulle gå lös på och upptaga en kamp mot naturen, men nu så mycket skarpare och segervissare, som han medförde alla kulturens hjälpmedel. Sedan han uppställt ett lantmätarbräde på stativ och därpå ställt diopterlinjalen, grep han sig an.
Bergåsen, vars stupade skikt lyckligt härmade söderns sedimentära lager, behövde han endast skrapa ren från lavar, där sådana funnos, men lämna några horisontella linjer mörkare än lagren. Det var icke något tungt arbete, utan skeppsskrapan for över den glatta ytan som en retucherpensel på en dekorationsmålares stora duk.
Ibland kom det över honom ett äckel, att han satte bort tid och krafter på barnsligheter, men den kroppsliga ansträngningen jagade blodet åt huvudet, så att han såg småsakerna större, kände något av Titan, som stormade skapelsen, korrigerade upphovsmannens kråkfötter, vrickade på jordaxeln så att söder kom liten smula åt norr.
När han så randat bergväggen, vars yta icke behövde vara mer än några meter lång, då den skulle mångfaldigas av luftlagren, tog han fatt på pinjetillverkningen. På bergknallens kam stodo en grupp halvstammiga tallar, vilka tillsammans endast brukade hägra som ett skogsbryn. Det gällde nu att fälla ett halvt dussin för att isolera den bästa och den som silhuetterade sig mot luften.
Att såga ner de övertaliga var en halv timmes göra. Den kvarlåtne var en slank en, vars hela växtlighet samlat sig i kronan, just därför att de andra, stående tätt inpå, hindrat grenbildning på stammen. Men nu måste han med yxan gallra kronan, så att den utmärkande paraplyställningen med dess spröt kom fram. Det var lätt gjort, men när han sedan viserade sin skapelse i dioptern, såg han, att stilen ännu icke var fullkomlig, utan att toppgrenarne måste med zinktråd stagas uppåt och sidogrenarne något neråt och utåt. När pinjen var färdig, tog han ett glas vin och utsåg råmaterialet till cypresserna. Detta gav sig snart själv i ett par toppiga enar, vilka han endast behövde välja, så att de stodo mot luften, varpå yxan och kniven putsade. Men som de stodo väl ljusa, tog han ett ämbar vatten, i vilket han löste kimrök, och med lösningen stänkte han dem, tills de fått en riktig kyrkogårdsfärg.
När han så beskådade sitt verk, blev han hemsk till mods, erinrade en mörk historia om flickan, som trampade på brödkakan, och när de vita måsarne upphävde rysliga skrik över hans huvud, tänkte han på de två svarta korparne, som kommo från himlen att hämta själen till helvetet.