Sedan han suttit en stund, så att blodet återvänt till hjärnan, log han åt sitt verk och åt sin barnsliga fruktan. Om naturen icke gått precis så hastigt till väga vid arternas uppkomst, så var det icke brist på vilja, utan bara på förmåga.

Nu gällde det marmorpalatset; men som han utgått från det och spekulerat ut allt hemma på sin soffa, så var det arbetet icke stort svårare än det andra.

Kalkskiktet låg alldeles stupat färdigt att bli fasaden, visserligen endast några kvadratmeter, men mer behövdes ej, och det fordrades endast att lösa euritplattorna, som genom vittring rämnat, ifrån kalken. Järnspettet visade sig i början tillräckligt men vid foten måste han lägga en dynamitpatron i skrevan.

När skottet small av och flisorna regnade ner, erfor han något av skaldens längtan att få på en gång hälla ner i en vulkan de stående arméernas ammunitionsvagnar och befria mänskligheten från tillvarons smärta och utvecklingens besvär.

Nu var marmorplattan emellertid blottad, och den korniga kalkstenens kristaller gnistrade som toppsocker i solskenet. Med sina färgpytsar drog han nu opp en rusticerad sockel och tecknade två små kvadratiska fönster. På bergpallen ovanför slog han ner två störar, lade en tredje mitt över och band fast, så att det hela bildade en pergola. Sedan behövde han endast upplyfta mjölonrevorna, som voro famnslånga, och fläta omkring stängerna, så var vinrankan på sin plats och hängde ner i festoner.

Slutligen retucherade han terrängen med en kanna saltsyra, utspädd i sin mängd vatten, varigenom uppstod en lysande vit schattering i gröngräset, som skulle föreställa fläckar av Bellis eller Galanthus, dem han sett karaktärisera romerska Campagnan, när den »andra våren» infann sig i oktober efter vinskördens slut.

Och därmed var hans arbete färdigt.

Men det hade dragit ut till aftonen. För att få undret att göra tillbörlig verkan återstod likväl att kunna bebåda i förväg dess inträdande och allra bäst bestämma dagen. Nu visste han, att stark värme rått i södra Europa och att därför en nordlig vind icke länge kunde vara borta. Den hade nu stått på osten en tid, emedan barometertrycket i Nordsjön varit lågt. Drivis låg, enligt rapporterna, vid Arholma, och så fort vinden kantrade några streck åt norr, måste drivisen följa den strömfåra, som går väster om Åland, när Bottniska bassängen tömmer sig i Östersjön. Kunde han bara få nordlig vind den ena dagens afton, så var han säker, att den stod ett par dagar, och som med densamma alltid följde klar luft, skulle han åtminstone dagen förut kunna förespå fenomenets uppträdande; och var han så långt kommen, bleve timman en bisak, ty hägring uppträdde endast några timmar efter solens uppgång, vanligen mellan klockan tio och tolv.

När han nu inträdde i sin kammare, stängde han dörren för att få sätta sig till sitt arbete, sitt stora arbete, som han planerade sedan tio år och ämnade ha färdigt vid sitt femtionde; målet, som uppehöll hans liv och vilket han bar på som sin hemlighet. Han njöt i tanken på att få äga sig själv några timmar, ty de veckor, som förflutit, sedan de båda fruntimren ankommit, hade han varje afton varit upptagen med att hålla dessa sällskap, och det, som skulle bli en vila och ett nöje, hade blivit ett tvång och ett arbete. Den unga flickan älskade han, och han ville leva med henne i äktenskap, i fullständig förening, där den lediga stunden improviserades till förtroenden och vila, men detta halvhetstillstånd, där han skulle på bestämda timmar infinna sig och, antingen han var disponerad eller ej, konversera, plågade honom som en tjänstgöring. Hon hade slagit sig fast på honom och tröttnade aldrig att ta emot, helst han ägde förmågan att alltid vara ny och underhållande, men han, som aldrig fick något, kunde i längden finna behov av att förnya sig. Men när han då drog sig tillbaka, blev hon orolig, nervös och pinade honom med frågor om huruvida hon var för efterhängsen, varpå han ej kunde som väl uppfostrad svara ja.

Nu öppnade han sitt manuskriptskåp, där kartongerna lågo ordnade med anteckningar, små lappar med improviserade tankar över observationer, uppfästade på halvark som ett herbarium, och vilka han roade sig med att ordna och ordna omigen efter nya indelningsgrunder för att utröna, om verkligen företeelserna kunde ordnas på så många sätt, som hjärnan ville, eller de verkligen endast kunde ordnas efter en enda indelningsgrund, såsom naturen lagrat dem, om verkligen naturen hade gått till väga efter en lagbunden ordning. Denna sysselsättning väckte hos honom föreställningen om att han var den verklige ordnaren av kaos, som skilde ljus och mörker, och att kaos upphörde först med uppkomsten av det urskiljande medvetenhetsorganet, då ljus och mörker i verkligheten ännu icke voro skilda. Han berusade sig vid denna tanke, kände huru hans jag växte, huru hjärncellerna grodde, sprängde sina skal, förökade sig och bildade nya arter av föreställningar, som skulle en gång gå ut i tankar, falla i andras hjärnmassor som jästsvampar, få millioner att, om ej förr, så efter hans död, vara drivbänkar åt hans tankefrön …