Det knackade på dörren, och med exalterad röst, som om han blivit störd i ett lönnligt möte, frågade han, vem det var.
Det var en hälsning från damerna med förfrågan, om icke intendenten ville komma ner.
Därpå svarade han med en återhälsning, att han icke hade tid i afton, emedan han måste arbeta, så vida icke hans närvaro var påkallad av någon mera tvingande omständighet.
Så blev det tyst en stund. Som han trodde sig bestämt veta, vad som nu komme att följa, lämnade han det avbrutna arbetet och städade undan sina manuskript, vilket göromål han just slutat, då han hörde kammarrådinnans steg i trappan. I stället för att vänta en knackning öppnade han dörren och hälsade med en fråga. — Fröken Maria är sjuk?
Modren studsade, men hämtade sig straxt och bad doktorn komma och se på henne, då det var omöjligt få läkare.
Intendenten var icke medicinare, men hade läst sig igenom elementerna av patologi och terapi, observerat sig själv och alla sjuka, som kommit inom hans krets, samt filosoferat över sjukdomarnes och läkemedlens natur och slutligen upprättat en terapi, som han brukade för sig själv. Han lovade därför att komma om en halv timme och medföra läkemedel, sedan han hört, att flickan låg i konvulsioner.
Det hade nämligen icke varit svårt för honom att utgissa sjukdomens natur. Då första budskickningen icke haft något att förmäla om sjukdomsfall, måste detta ha inträffat emellan de båda buden och ha varit en följd av hans vägran att komma, alltså ett psykiskt illamående, som han så väl kände igen och som gick under det ännu svävande namnet hysteri. Ett litet tryck på viljan, en hindrad önskan, en korsad plan, och straxt följde en allmän nedsättning, under vilken själen sökte förlägga smärtorna inom kroppen utan att kunna lokalisera dem. Han hade i farmakodynamiken sett så ofta bredvid läkemedlens namn och deras verkan små försiktiga tillägg »på ett ännu ej känt sätt» eller »vars verkningssätt är ofullständigt känt» och hade genom iakttagelse och spekulation trott sig finna, att just på grund av andens och materiens enhet, läkemedlet verkade både kemiskt-dynamiskt och psykiskt på en gång. En nyare tids medicin hade utstrukit läkemedlet eller det materiella underlaget och antagit i hypnotismen en rent psykisk eller i diet och kroppsrörelser en vulgär, ofta skadlig mekanisk metod. Dessa överdrifter ansåg han vara nödvändiga och välgörande övergångsformer, oaktat försöken krävt sina offer, såsom då man med kallt vatten rev opp nervösa personer i stället för att lugna dem med varma bad eller tröttkörde svaga med våldsamma promenader i rå luft.
Han hade ansett sig finna, att de gamla läkemedlen kunde tjäna ännu liksom åskådningsmateriel, populärt talat, för att väcka och ändra stämningar, och likasom den gruppen adstringentia verkligen åstadkom en sammandragning av magsäcken, så framkallade desamma likasom en koncentrering av själens spridda krafter, vilket den förslappade drinkaren visste av erfarenhet, då han om morgonen drog upp sitt utgångna verk med en bitter.
Denna kvinna kände sig illamående i kroppen utan att direkt vara det. Därför komponerade han nu en serie läkemedel, av vilka det första skulle framkalla ett verkligt fysiskt illabefinnande, varigenom patienten skulle tvingas att lämna det sjukliga själstillståndet och få det rent lokaliserat i kroppen. Till den ändan uttog han ur sitt husapotek den vidrigaste av alla droger eller dyvelsträck, som bäst kunde framkalla tillståndet av allmänt illamående och i så stor dos att verkliga konvulsioner skulle uppstå, det vill säga: hela fysiken med luktsinnet och smaken skulle resa sig i revolt mot detta för kroppen främmande ämne och alla själens funktioner rikta sin uppmärksamhet på att avlägsna detta. Därmed vore de inbillade smärtorna glömda, och det gällde sedan endast att efter varandra framkalla övergångar från den ena vidriga förnimmelsen ner genom allt svagare, tills slutligen befrielsen från det sista stadiet genom en uppåtstigande skala av kylande, täckande, mjukande, mildrande medel återväckte en fullkomlig lustkänsla såsom efter genomgångna mödor och faror, vilka det är ljuvt att minnas.
Efter att ha klätt sig i en vit kaschmirjacquett och knutit en crèmefärgad halsduk med svaga ametistfärgade randningar, påtog han för första gången sedan damernas ankomst sitt armband. Varför allt detta, kunde han icke säga; men han gjorde det under inflytandet av en stämning, hämtad från sjukbädden, han skulle besöka, och som han framkallat inom sig. Och när han nu såg sig i spegeln utan att observera sitt ansikte, märkte han, att hans yttre stämde milt, sympatiskt men även ovanligt och dragande uppmärksamheten till sig, utan att uppröra en nervös person.