Han liksom masserade henne med stämningar, ryckte henne från sjukliga tankar genom att låta henne färdas i fantasien från plats till plats, beresa hela Gamla och Nya världen, få visioner av alla slags landskap, alla folkslag, alla klimat. När hon syntes trött, gav han henne en sked citronsaft med litet socker, som kylde och mildrade, så att hon efter en passerad förfärlig halvtimme mottog den enkla förfriskningen som en stor njutning, vilken förmådde henne att le.
— Vänd er nu åt väggen, bad intendenten, och låtsas sova i fem minuter, medan jag går ut och talar vid kammarrådinnan.
Intendenten, som kände sina krafter svika, måste gå ut i friska luften för att hämta sig. Och han behövde endast kasta en blick ut över den halvljusa natthimlen, ut över det stålblå havet, sluta ögonen och försöka att tänka på ingenting för att känna, huru den i oordning bragta hjärnan likasom lade sig till rätta igen och fortsatte sin växande, lidande gång framåt efter att ha vridits baklänges ett stycke.
Men under det han sålunda blev stående med armarne över bröstet, halvsovande, hörde han dock en tanke surra i ena örat: Ett barn på trettifyra år!
Så vaknade han och steg in i stugan igen.
Fröken Maria satt på soffan med det upplösta håret behagsjukt kastat omkring sig, men såg eljes fullkomligt frisk och nyter ut.
Intendenten framtog nu ur sin korg en flaska syrakusavin och ett paket ryska cigarretter.
— Nu skall ni låtsas, att ni är frisk, sade han, och att vi träffas efter en lång resa. Därpå skall ni dricka ett glas sött sicilianskt vin och röka en cigarrett, ty det hör till kuren.
Flickan syntes göra en ansträngning att dölja okända lidanden, men drack, allt under det hon höll ögonen fästade på armbandet.
— Ni ser på mitt armband, bröt intendenten tystnaden.