Därpå hällde han i henne drogen, utan att hon kunde göra motstånd.
Hon föll tillbaka mot soffdynorna, och hennes kropp vred sig under smärtorna av det vidriga intrycket, som det vitlöksluktande hartset framkallat; och hennes ansikte uttryckte en fasa, såsom om allt ont och motbjudande i denna världen hopat sig över henne. Och med bedjande röst anhöll hon få vatten för att befria sig från kvalen.
Det fick hon ej, utan hon måste lägga sig ner och överlämna sig på nåd och onåd åt de obehagliga känslor läkemedlet väckt.
När han nu såg henne upplöst av vämjelse, framtog han sin drog numro två.
— Nu, fröken Maria är ökenvandringen i Steniga Arabien slut och nu skall ni upp på alpen och dricka bergluft, koncentrerad i den raska gentianans beska rot, gul som solskenet, sade intendenten med en uppmuntrande, manhaftig stämma.
Viljelös mottog flickan den bittra drogen och for tillsammans, som om man stött en kniv i henne.
Men strax därpå reste hon sig, som om hennes spridda krafter ryckt tillhopa och energien kommit igen. Det våldsamma medlet hade förtagit det förras vidriga smak, men retade maghinnorna genom sin skärpa, och ökade pulsen.
— Nu ska vi släcka elden med täckena, fortfor intendenten. Och nu gå vi till Bretagnes havsstrand att hämta balsam i den milda Caraghéenalgen. Känner ni, hur mjukt limmet lägger sig skyddande över de angripna magväggarna; och märker ni doften av havets salter?
Ett stilla lugn bredde sig över patientens upphetsade ansikte, och som läkaren nu ansåg henne kraftig nog att höra på hans tal, började han reminiscera Bretagnes kuster, seglingar på Atlanten, livet hos fiskarne i Quimper och sjöfågelsjakter vid Sarzeau.
Hon följde med hans berättelse, men syntes ännu något tröttad, varför han avbröt och gav henne en symfoni han kallade och som återgav i text den klassiska rutan, känd såsom vinkrydda av medeltidens brudfolk, den himmelska angelica, den familjedoftande krusmyntan, med en liten touche av Cardebenedikt för att hålla friskheten vid makt och ett grand enbärsolja för att få tala om skogen.