Hon hade fått beklaga sig, och den fientliga stämningen mot den inträdande hade givit vika, så att ledningskontakt kunde uppstå.
— Vill ni lova att lyda min ordination, så skall jag bota er, upptog intendenten samtalet, under det han lade sin hand på hennes panna.
Vid ordet lyda kände han, hur patienten röck till, som om hon icke alls ville lyda, men i detsamma föll armbandet ner inunder manschetten, och den inbillningssjukes motstånd upphörde.
— Gör med mig vad ni vill, svarade hon undergivet, under det hon höll ögonen fästade på den gyllene ormen, vilken fascinerade henne och väckte hennes fruktan för något okänt.
— Jag är inte läkare till yrket, som ni vet, men jag har studerat konsten och vet så mycket som behövs för tillfället. Här har jag en drog, som är mycket svår att ta, men den brukar vara ofelbar. Jag är ingen hemlighetsmakare och skall säga er, vad jag ger er in. Detta är gummiresina (Asafœtida), som beredes av roten till en mångårig ört, vilken växer i Steniga Arabien.
Flickan lystrade vid ordet Arabien, som förmodligen väckte några tankar på vällukter, vilka icke kunde nedtysta lady Macbeths stinkande brott.
Hon tog därför emot skeden och luktade på innehållet. Men i samma ögonblick kastade hon huvudet tillbaka och utropade:
— Jag kan inte!
Han lade sin arm om hennes nacke, kraftigt och milt, räckte skeden ännu en gång och jollrade:
— Visa nu, att ni är ett snällt barn!