— Och den högsta arten?
— Den intellektuella; i tre étager dock som det engelska huset. Överst arbetsrummet, under sovrummet och köket i jordvåningen.
— Så praktiskt! Men kärleken, den stora, är icke beräknande, den har jag föreställt mig som det högsta, som en storm, ett åskslag, ett vattenfall!
— Som en rå, ohejdad naturkraft? Så uppenbarar den sig hos djuren och lägre varieteter människa …
— Lägre? Äro inte alla människor lika?
— Jo, jo! Alla mänskor äro lika som två bär; ynglingar och gubbar, män och kvinnor, hottentotter och fransmän. Visst äro de lika! Se på oss två bara! Fullständigt lika, bara skägget, som står oss emellan! Förlåt, min fröken, nu ser jag att ni är frisk, och nu lämnar jag er. Sov gott!
Han hade rest sig och tagit sin hatt, men i nästa ögonblick stod flickan vid hans sida med hans båda händer slutna mellan sina och med samma slags blick, varmed hon första gången besegrat honom, bad hon: stanna!
Under dessa brinnande blickar och dessa handtryckningar erfor han något som han tänkt sig en ung flicka skulle känna, då hon stod under inflytande av en förförares eldiga angrepp. Han blev förvirrad, och det uppreste sig inom honom en känsla av kränkt blygsamhet, sårad manlighet. Han lösgjorde sina händer, drog sig tillbaka och sade med lugn stämma, skärande av konstlad köld:
— Besinna er!
— Stanna, eller jag söker er på ert rum! ljöd flickans exalterade svar, som tycktes innebära en hotelse utan vädjan.