— Då stänger jag min dörr!
— Är ni en man, ni? klingade i ett hårt skratt hela utmaningen.
— Ja, i så hög grad, att jag vill vara både den väljande och den angripande, och jag tycker inte om att bli förförd!
Därmed gick han och hörde bakom sig ett buller, som om en mänskokropp fallit omkull och slagit sig mot möbler.
När han kom ut, höll han på att vända om, ty han befann sig av själsansträngningen i ett svaghetstillstånd, som gjorde honom mycket mottaglig för intryck av andras lidanden. Men när han blivit ensam några sekunder och samlat sig, så att hans styrka återvänt, kände han sig fast besluten att bryta detta förhållande, som hotade att inkräkta på hela hans själsliv, och i tid klippa av förbindelsen med en kvinna, som så tydligt visat, att det endast var hans kropp hon åtrådde, under det hon utspydde hans själ, den han ville gjuta in i denna livlösa köttbild. Hon njöt av klangen i hans röst, men tankarne tog hon ej emot i andra fall, än där de voro till direkt gagn; han hade ofta överraskat henne med att betrakta linjerna i hans figur, och hon brukade understundom tanklöst fatta om hans överarm, vars svällande muskel bildade en vulst under det mjuka klädet. Han erinrade nu dessa många utmaningar vid badet, vid seglingar, vid uppstigandet i utkiken, som han aldrig besökte, emedan det oroade hans nervsystem att stå på en höjd utan tillräckligt stöd. Och nu i afton, när han sett detta utbrott av ohejdad moderpassion, insåg han med fruktan, att denna kvinna icke var av den utvecklade ras, som kunde individualisera sin kärlek till en viss, att han för henne endast spelade rollen av den oumbärliga könsmotsättningen i allmänhet.
Han hade vandrat ner till stranden för att svalka sig, men natten var ljum. Havet hade stannat sin gång, och i nordväst låg himlen svagt melonfärgad, men ute i öster över vattnet vilade natten. Strandklipporna voro ännu ljumma, och han satte sig i en av dessa många vilstolar, dem kölden sprängt ut och böljorna slipat glatta.
Det nyss genomlevade drog förbi honom, och nu, när sinnet lugnat av, såg han händelsen i ett annat ljus. Så hade ju alltid hans dröm varit, att han skulle väcka en kvinnas kärlek i den grad, att hon skulle komma tiggande, krypande till honom, sägande: jag älskar dig; värdigas älska mig! Så vore ju naturens ordning, att den svagare nalkades den starkare med ödmjukt sinne och icke tvärtom, ehuru det senare ännu var fallet med dem som levde i kvarlevor av vidskepliga föreställningar om något mystiskt överhögt hos kvinnan, sedan likväl forskningen uppdagat, att det mystiska endast var oreda och det överhöga endast en diktsamling av den manliga driftens sammanpressade begär.
Nu hade hon kommit så, som han drömt sig det; den från fördomar befriade kvinnan av en ny tid hade visat hela sitt inres glödande natur, och han hade dragit sig tillbaka. Varför? Kanske att hävdens och vanans bud ännu regerade honom! Ty det låg ju intet oblygt i hennes utbrott, intet spår av skökans utbjudande, icke en ohövisk åtbörd eller fräck min! Hon älskade honom på sitt sätt! Vad kunde han begära mer, och med en sådan kärlek kunde han trygg anknyta sig vid henne, då kanske icke mången man kunde skryta med att ha tänt en sådan låga. Men han kände ingen stolthet över att ha vunnit henne, ty han kände sitt värde, han erfor snarare ett tryckande ansvar, som han ville bli fri ifrån. Och därför måste han resa.
I tankarne satt han nu och packade sina saker. Han plockade ihop från skrivbordet och såg den tomma, gröna duken; tog bort lampan, som spritt ljus om kvällen och gnistrande färg om dagen. Och där blev ett tomrum. Klädde av väggarne deras tavlor och vävnader, och de vita, trista matematiska figurerna stego fram; lyfte ner böckerna från hyllorna, och den rysliga ödsligheten grinade emot honom, enformigheten, nakenheten, fattigdomen!
Och så kom tröttheten av kroppsansträngningen, resefruktan med dess förlamande verkan; ängslan för det okända, dit han nu skulle kastas; saknaden av det invanda och av hennes sällskap. Och han såg den unga flickan i sin barnsliga och dock majestätiska skönhet; hörde hennes klagan, såg hennes bleknade kinder, som en annan skulle komma att rodna igen efter en tids förlopp.