Så hade han lidit igenom alla skilsmässans kval en hel kvart, vilken förefallit honom lång som timmar, då han i sommarnattens halvskymning såg en kvinnogestalt teckna sig mot den ljusa himmeln uppe på berget. De härliga konturerna, dem han kände så väl, antogo ännu ädlare proportioner mot den numera blekgula skyn, vilken likaväl kunde vara slutet på en solnedgång som början på en soluppgång. Hon tycktes komma ifrån tullstugan och syntes söka något eller någon. Barhuvad och med håret ännu hängande kring axlarne, kastande med huvudet för att spana, syntes hon plötsligen ha upptäckt, vad hon sökte, och med raska steg störtade hon ner till stranden, där den återfunne var sittande, orörlig, utan makt att fly, utan vilja att ge sig till känna. Och framkommen föll hon ner, lade sitt huvud i hans knä och talade vilt, blygt, bedjande, som om hon ville förintas av skam utan att kunna lägga band på sin tunga.
— Gå icke ifrån mig, snyftade hon. Förakta mig, men hav förbarmande! Älska mig, älska mig, eller jag går dit, därifrån jag aldrig mer kommer tillbaka!
Nu vaknade hos honom hela mannaålderns oerhörda kärleksträngtan. Men när han såg kvinnan för sina fötter, väcktes även mannens nedärvda riddarkänsla, som i sin maka ville se härskarinnan, icke slavinnan, och han reste sig, lyfte upp henne, lade sin arm om hennes liv och tryckte henne till sig.
— Vid min sida, Maria, icke vid mina fötter, sade han. Du älskar mig, ty du visste, att jag älskade dig, och nu är du min, för livet. Och du kommer aldrig levande ur mina händer, hör du! För hela det långa livet. Och nu sätter jag dig på min tron och ger dig makten över mig och mitt, mitt namn och min egendom, min ära och min gärning, men glömmer du, att det är jag, som förlänat dig makten, och missbrukar du den eller överlåter den, så störtar jag dig som en tyrann så djupt, att du aldrig skall se solen lysa mer! Men det kan du inte, ty du älskar mig, icke sant, du älskar mig?
Han hade satt henne ner i bergstolen, böjt knä och lagt sitt huvud i hennes sköte.
— Jag lägger mitt huvud i dina knän, fortfor han, men klipp icke mitt hår, medan jag sover vid din barm; låt mig lyfta dig, men drag icke ner mig; bliv bättre än jag, ty det kan du, då jag skyddar dig för beröringen med världens smuts och elände, som jag skall ta uti; adla dig med de stora egenskaper, som jag saknar, så bliva vi tillsammans ett fullkomligt helt.
Hans känslor började få tankens kyliga färg och syntes vilja släcka hennes exaltation, så att hon avbröt honom med att lägga sitt glödande ansikte mot hans, och när han icke besvarade hennes smekning, tryckte hon en brinnande kyss på hans mun.
— Du, barn, sade hon, törs du icke kyssas, när ingen ser det!
Då sprang han upp, grep henne om nacken och kysste henne på strupen upprepade gånger, tills hon lösgjorde sig och med ett skratt ställde sig upprätt framför honom.
— Du är ju en riktig liten vilde, bannade hon.