— Vilden finns där, akta dig! svarade han, och så tog han henne om livet, och de vandrade framåt i den ljumma sanden, som viskade om deras fötter.
Och nu blixtrade fyren i fjärran, sedan luften svalat av sig och daggen fallit. Ute från bådarna hördes skälarnes rop som från skeppsbrutna.
De gingo en timme och fler, och de talade om första mötet, om de hemliga tankarne då och då, om framtiden, om den stundande vintern, om utländska resor; och under tiden kommo de ut på udden, där stenkumlet med korset stod rest till åminnelse av ett skeppsbrott med drunknade.
Plötsligt sågo de två skuggor skymta, smyga undan och försvinna.
— Det var Vestman och svägerskan, sade Borg. Fy! Om jag vore mannen, skulle jag sumpa henne!
— Inte honom? kastade flickan fram mera bjärt än hon ville.
— Han är inte gift! svarade Borg kort; det är skillnaden!
Det blev tyst, obehagligt, så att man började leta samtalsämnen, och under tiden viskade tankarne, som löst sig ur förtrollningen; och han längtade redan tillbaka till förtrollningen, till ruset, som förblindade, som gjorde grått till rosenrött, som byggde piedestaler, som satte guldkanter på spräckt porslin.
I detsamma vände de vid bergsväggen för att anträda återfärden. Vinden, som sovit, började nu dra emot, och i sin beklämning kände den väckta älskaren, huru det fläktade svalt. Det var nordan, som han väntat och vilken han nu hälsade som räddaren. Ty i en sekund, då flickans motsägelse i en livssak likasom knäckt sönder något i honom, så att han känt, det hennes väsen endast kunde lödas vid hans, icke hopsmältas, om ej han först uppgivit motståndet och överlämnat sig helt och fullt, grep han nu ögonblicket att stiga upp igen utan att trampa henne.
— Varför hatar folket mig? frågade han helt tvärt.