Van att befria sig från fruktan för det okända, uppkastade han genast förslag till förklaringar, men stannade slutligen inför den frågan: varför rorsmannen gömde sig; ty att det måste finnas en rorsman i en seglande båt, som icke drev, därom hyste han inga tvivel. Varför ville han bli osedd? I vanliga fall ville man vara osedd, då man gick i orätta ärenden, ville vara ifred eller skrämma någon. Att den okände seglaren icke sökte ensamheten, var antagligt, efter som han höll samma kurs, och om han ville skrämma en orädd, som icke var mottaglig för vidskepelse, kunde han ha hittat på något bättre sätt. Emellertid höll han sin kurs nedåt bojen, alltjämt och envist förföljd av spökbåten i lä, dock på sådant avstånd, att den endast tecknade sig, som den vore förtätad dimma.

Kommen längre ut där vinden friskade, syntes töcknet glesna något, och likt en lång silvertacka låg det av tjockan försilvrade solskenet på vågryggarne. Med vindens ökande tilltog bojens rop, och nu styrde han mitt in i solljuset, där dimman rämnat, rände med starkaste gång fram mot bojen. Och nu låg den där gungande på vågen, cinnoberröd och glänsande fuktig som en urtagen lunga med det stora, svarta luftröret pekande snett upp i luften. Och när vågen nästa gång sammanpressade luften, höjde den ett rop, som om havet röt efter solen, bottenkättingen rasslade, tills den lupit ut, och nu, när vågen sjönk och sög tillbaka luften, steg ett vrålande ur djupet som ur en drunknande mastodonts jättesnabel.

Det var det första mäktiga intryck, han haft efter en månad av pjoller och småaktigheter.

Han beundrade människosnillet, som satt denna bjällra på den lömska ulven, havet, att det självt skulle varna sina värnlösa offer. Han avundades denna ensling, som fick ligga fjättrad vid en bottenklippa mitt i havet och ryta i kapp med vind och våg i dagar och nätter, så att det hördes milar omkring, vara den förste, som hälsade främlingen välkommen till hans land, få stöna fram sin smärta och höras.

Synen var hastigt förbi, och halvmörkret slöt sig åter om båten, som nu föll av neråt skäret, dit han ämnat sig att vila ut. En halvtimme låg han på samma bog, tills han hörde strandbränningen dunka, då han föll av för att taga lä och sköt snart in i en vik, där han kunde hamna.

Det var det yttersta skäret utanför inseglingen och bestod av ett par tunnland röd gneis utan annan växtlighet än några lavar på de ställen, där drivisen icke skrapat klipporna alldeles rena. Endast trutar och måsar hade här sin viloplats och skreko nu alarm under det intendenten förtöjde sin båt och steg upp på skärets hjässa. Där svepte han sig i sin filt, satte sig i en väl polerad klyfta, som gav honom en bekväm vilstol. Här, utan vittnen, utan åhörare, överlämnade han sina tankar åt deras fria lopp; biktade sig inför sig själv, rannsakade sitt innersta och hörde sin egen röst inifrån. Bara två månaders skrubbning mot andra människor, och han hade genom anpassningslagen förlorat den bästa delen av sitt själv, hade vant sig hålla med för att undgå tvist, övat sig falla undan för att slippa brytning, utvecklat sig till en karaktärslös, smidig sällskapsmänniska; med huvudet fullt av bagateller och nödgad att tala i förkortat, förenklat språk kände han, att hans språkskala förlorat halvtonerna, att hans tankar spårat in på gamla slitna räls, som ledde tillbaka till ballastplatsen. Gamla slappa sofismer om att respektera andras tro, att var och en blir lycklig på sin smörja hade krupit tillbaka i honom, och han hade av bara artighet uppträtt som trollkarl och slutligen skaffat sig på halsen en farlig konkurrent, som varje ögonblick hotade att lösgöra den enda människosjäl han ville förena med sin.

Ett leende drog över hans läppar, när han tänkte på, huru han lurat dessa, som trodde, att de lurat honom; men ett halvhögt, ofrivilligt uttalat: åsnor, kom honom att spritta upp, skrämd vid tanken, att någon kunnat höra honom.

Och så fortsatte de tysta tankarne! De hade trott sig ha fångat hans själ, och han hade fångat dem! De hade inbillat sig, att han gick deras ärenden, och de visste icke, att han begagnade dem för att gymnastisera sin själ och känna maktens njutning.

Men dessa tankar, som han förut ej vågat erkänna som sina, de angåvo sig nu såsom barn av hans själ, stora, sunda barn, dem han erkände som sina. Och vad hade han gjort annat än de velat, men ej kunnat! Och denna unga kvinna, som trodde sig ha stämt ett positiv åt sig, misstänkte icke, att hon var utsedd att bli hans själs resonansbotten …

I detsamma sprang han upp, avbrytande sina farliga tankars lopp, ty han hörde tydliga steg på klipphällen inne i dimman, och ehuru han strax gissade på en hörselvilla, framkallad av ensamheten och fruktan att bli överraskad, ställde han stegen ner till sin båt. Men när han fann den i god ordning, beslöt han att gå skäret runt för att söka den andra, ty det måste finnas en annan, efter som det kommit hit en människa till. Han klev i strandstenarne och fann snart bakom nästa udde i läsidan en eka med samma sprisegelsrigg, som han bemärkt ute på sjön. Tydligt var alltså, att seglaren måste vara på skäret, och nu började intendenten en razzia i dimman, dock alltid hållande sig i närheten av båtarne, så att han kunde avskära återtåget. När han, efter att ha ropat an flera gånger utan att få svar, slutligen insåg, att han måste lämna båtarne för att infånga den hemlighetsfulle, gick han ner i båtarne, tog av rorkultarne för att göra varje flykt omöjlig, och så gav han sig in i dimman igen. Han hörde steg framför sig, följde spåret på hörsel, men hade snart ljudet på ett helt annat håll. Trött av jakten och retad av det fåfänga i ansträngningarne, beslöt han sig för att göra hastigt slut på uppträdet, då han icke hade lust att utvänta dimmans skingrande.