— Vad söker ni härute så tidigt på morgonen? upptog intendenten den släppta tråden.
— Ja, hur ska jag säga; jag tycker ibland, att jag har likasom ett behov att vara ensam med mig själv.
Svaret gav ett visst eko hos frågaren, och vid den min av sympati, som predikanten kunde läsa i dennes ansikte, tillade han:
— För ser ni, när jag söker mig själv i betraktelse och bön och finner mig, så finner jag också min Gud.
Det låg en naiv bekännelse i dessa ord, men intendenten ville icke översätta det ofrivilliga kätteriet och draga ut slutledningen: Gud är alltså mitt själv eller i mitt själv, emedan han intogs av en viss aktning för denna man, som kunde vara ensam med en fiktion, alltså i viss mån ensam.
Men under det intendenten betraktade predikantens ansikte, som var igenväxt med långt brunt skägg utom på överläppen, såsom sjömän och kolportörer bruka det, troligen för att släppa fram det talade ordet och ändock likna en apostel, tyckte han sig skönja ett ansikte bakom detta ansikte, och plågad av det arbete, som hans minne omedvetet började företaga sig, frågade han rent ut:
— Ha vi inte sett varann förr i livet?
— Jo, det ha vi nog, det, svarade predikanten; och ni, herr intendenten, har, kanske utan att veta det, ingripit i mitt liv så djupt, att man skulle kunna säga, det ni bestämt min bana.
— Ånej! Tala om det, ty jag minns ingenting! bad intendenten och satte sig på berghällen, inbjudande den andre att taga plats.
— Jaa, det är nu väl tjugofem år sen, då vi gick tillsammans i tredje klassen …