— Vad hette ni då? avbröt intendenten.
— Då hette jag Olsson och kallades Oxolle, därför att min far var bonde och jag gick i hemmavävda kläder.
— Olsson? Vänta nu! Ni kunde räkna bäst av alla?
— Ja, så var det! Men så kom det sig en dag att det var rektorns femtionde födelsedag. Vi hade klätt skolan med löv och blommor; och efter lektionernas slut föreslog någon, att vi i vår klass skulle ta blombuketterna och bära hem till rektorns fru och dotter. Jag minns, att ni tyckte det var onödigt, då rektorns fruntimmer icke hade med skolan att göra, men ofta ingripit i dess angelägenheter på ett störande sätt. Emellertid gick ni med — och jag också. När jag går upp för trappan, får ni sikte på mina hemmavävda kläder förmodar jag — och märkande, att jag bar den grannaste buketten, utbrister ni: Är Saul ock ibland profeterna!
— Det har jag alldeles förgätit, sade intendenten mycket kort.
— Men jag förgat det aldrig, invände predikanten med darrande stämma. Jag hade fått i ansiktet, att jag var det skabbiga fåret, utbördingen, vars hyllning aldrig kunde tas emot allvarligt av en kvinna av stånd. Jag slutar skolan för att ägna mig åt handeln och därigenom komma fort till pengar och fina kläder, lära mig manér och vårdat språk. Men jag fick aldrig någon bättre plats. Mitt yttre, mitt tal, mina fasoner lågo emot mig. Därpå började jag gå för mig själv, och i ensamheten fann jag krafter växa hos mig, dem jag aldrig anat. Präst hade jag förr tänkt bli, men nu var det för sent. Ensamheten ingav mig fruktan för mänskorna, och mänskofruktan gjorde mig alldeles ensam, så ensam, att jag måste söka min enda bekantskap i Gud och de vanlottades, de skabbiges, de prickades frälsare vår Herra Jesum Kristum. Det har jag er att tacka för!
De sista orden uttalades med en viss bitterhet, att intendenten ansåg klokast få rent spel genom att utbrista:
— Ni har alltså gått och hatat mig i tjugofem år?
— Gränslöst! Men icke längre, sedan jag lämnat hämnden åt Gud.
— Jaså, ni har en sådan Gud, som hämnas! Tror ni, att han väljer er till redskap då, eller menar ni, han skall låta sin elektriska gnista slå ner på mig eller att han ämnar blåsa omkull min båt eller sätta kopporna på mig?