— Herrans vägar känner ingen, men de orättfärdiges väg är allom uppenbar!
— Ser ni något så orättfärdigt i att en pojke pratar bredvid munnen, att Gud skall förfölja honom i en mansålder! Jag undrar, om inte den där hämndgirige Guden sitter i ert hjärta, där ni nyss påstod, att ni stämmer möte med honom?
Snärjd i sina egna ord kunde predikanten icke längre lägga band på sig.
— Häda ni! Nu vet jag, vem ni är! Men äpplen faller inte långt från trädet! Nu förstår jag hela satans funder. Ni bygger Herran ett hus till horehus för att offra åt en sköka! Ni spelar trollkarl och magiker för att få folket att falla ner och tillbedja förnekaren. Men så säger Herren: Salige äro de som två sina kläder, att de må få tillträde till livets träd och genom portarne ingå i staden. Utanför äro hundarne och trollkarlarne och horkarlarne och mördarne och avgudadyrkarne och alla, som älska och göra lögn!
De sista orden hade han utan att behöva söka dem annanstädes än på läpparne utslungat med en otrolig övning och exaltation, och liksom fruktande ett dräpande svar, som skulle försvaga intrycket, vände han ryggen till och gick ner till sin båt.
*
Dimman hade under tiden lyftat, och havet bredde sig rent blått, lugnande, frigörande.
Intendenten satt kvar en stund i sin bergstol, grubblande över själens underkastelse under samma lagar som de fysiska krafterna. Vinden rev upp en våg nere vid Estland, vågen jagar en annan och den sista, som fortplantade rörelsen på svenska kusten, flyttade en liten kiselsten, som utgjorde stöd åt ett klippblock; och efter en mansålder skulle följderna visa sig i blockets nedstörtande, vilket skulle ha till följd en ny underminering av den blottade klippan, som nu låg oskyddad.
Hans hjärna hade för tjugofem år sedan utslungat ett för honom betydelselöst ord; ordet hade inträngt genom ett öra och satt en hjärna i så stark rörelse, att den dallrade ännu efter att ha givit riktningen åt en människas hela liv. Och vem visste, om icke denna innervationsström ånyo förstärkts genom beröring och friktion, så att den om igen med förstärkta krafter skulle urladda sig och bringa andra motkrafter i rörelse, åstadkomma skakningar och förstörelse i andras liv!
Nu när predikantens båt sköt fram om udden och höll ner på Österskäret, fick intendenten en sådan bestämd känsla av att där satt en fiende, som tågade ner på hans positioner, att han reste sig för att gå till sin båt, fara hem och sätta sig i försvarstillstånd.