*
Väl kommen i båten och lugnad av sjöarnes sakta gungning, fick han en häftig lust att ännu dröja några timmar på havet i fullständig ensamhet och låta de sista störande intrycken blåsa bort.
Varför skulle han också frukta denne mans inflytande på fästmön, då denna ändock skulle visa sig omöjlig till en förening för livet, om hon sjönke tillbaka i nivån med de obildade. Men likafullt harmade det honom, att denna fruktan fanns där. Den påminde om de mäns uppförande, vilka levde i den oro att förlora, som stämplades med det löjliga namnet svartsjuka. Var det känslan av oförmåga att behålla, som röjde en svaghet hos honom? Eller var det icke snarare en svaghet hos henne att icke kunna hålla sig kvar, när ballongen skulle stiga, lämnande religionens nödankare och kastande känslornas ballastsäckar? Nog var det senare rättast, oaktat det hade fått en viss hävd för sig av dem, som icke hade något att förlora.
Han hade nu gjort slag och låg under skäret i sydost, en kant, från vilken han icke betraktat sitt fängelse förr. Högst uppe på backen såg han skelettet av det ofärdiga kapellet med dess ställningar, men han såg icke till några arbetare, oaktat morgonen var långt framskriden. Han märkte icke heller några båtar ute på fiske; det rådde i det hela stor stillhet på skäret, och inga människor syntes heller till vid tullstugan eller lotsarnes utkik. Han lade båten på en ny bog för att segla runt skäret. Men när han kom på yttersidan, blevo sjöarne högre, och han vann endast obetydligt på slagen, så att det tog en hel timme, innan han kunde länsa ner till hamnen. Nu såg han stugan, där fruntimren bodde, och strax som han sköt förbi hamnudden, märkte han alla öns innevånare samlade omkring huset, på vars förstugukvist predikanten stod barhuvad och talade.
Med full insikt, att här förestod strid, landade han, tog ner seglen och gick upp på sin kammare.
Genom det öppna fönstret hörde han nu en psalm sjungas.
Nu skulle han velat sätta sig att arbeta, men tanken på, att han snart skulle kunna avbrytas, hindrade honom att någonsin börja.
En pinsam halvtimme förflöt, under vilken han erfor tydligare än någonsin förr, att han icke ägde sig längre, icke behärskade ett par kvadratmeter, på vilka han kunde stänga sig inne för att undvika beröring med själar, som likt musslor på valens hud slogo sig fast för att slutligen med sin tyngd hindra hans fart.
Dörren öppnades nu efter en kort knackning, och fröken Maria stod där framför honom, med ett nytt uttryck i ansiktet, liknande smärtsam förebråelse och överlägset medlidande.
Hon kom också med känslan av att ha en massopinion med sig, bakom sig och kände sig därför stark mot den ensamme.