Han lät henne tala först för att få någon utgångspunkt.
— Var har du varit? började hon med ett försök att icke låta alltför övermodig.
— Jag har varit ute och seglat!
— Utan att bjuda mig med?
— Inte visste jag, att du höll så strängt på det!
— Jo, det visste du, men du ville nog vara ensam med dina mörka tankar!
— Kanske!
— Säkert! Tror du inte, jag märkt det! Tror du inte, jag sett, hur du ledsnat på mig!
— Inte har jag ledsnat på dig, då jag vallat dig dag ut och dag in, och en morgon, då du brukar sova, tog mig friheten att segla ett par timmar. Men du har visst ledsnat på att lära fisket, ty jag har inte sett dig en enda gång ute på sjön.
— Det fiskar inte nu, som du väl vet! svarade fröken Maria med full övertygelse, att hon talade sant.