— Nej, jag ser det! invände intendenten med avsikt att nalkas själva minan, med risk av en explosion. Jag ser, hur folket övergivit arbetet för att höra predikningar …
Nu var det färdigt till utbrott.
— Var det inte du, som ville ha kyrka härute?
— Jo, om söndagarne. Sex dagar skall man arbeta, men på den sjunde gå i kyrkan. Men här arbetas numera ingen dag, utan predikas alla. Och i stället för att bereda sig och de sina en hygglig utkomst här på jorden, så löpa alla i kapp efter något så ovisst som himlen. Själva arbetarne på kapellet ha lupit från, så att den kyrkan få vi väl aldrig se under tak, och jag väntar var stund få höra, att fattigdomen utbrutit, så att vi få vara betänkta på välgörenhet …
— Det var just vad jag ville tala om! avbröt fröken Maria, glad att ha sluppit taga upp ämnet, förbiseende likväl, att det i förväg var uttömt av intendenten.
— Jag har icke kommit hit för att utöva välgörenhet utan för att lära folket reda sig utan välgörenhet.
— Du är en i botten hjärtlös person, fastän du visar dig vara en annan.
— Och du vill visa ditt stora hjärta på min bekostnad utan att vilja offra en meter av plisséerna på din klädning.
— Jag hatar dig! Jag hatar dig! utbrast flickan och fick ett ohyggligt uttryck i ansiktet. Jag vet nog, vem du är, jag vet allt, allt, allt!
— Nå, varför lämnar du mig inte då? frågade intendenten med en stålkall ton.